Twin Peaks...
Hösten gjorde fullt intrång med en gång. Borta var barfotavandrandet och badningen i ett enda svep. Moder Natur färgade om träden med en gång, kyliga vindar drog in och det var dags att lägga sommarkläderna inklusive de kära sandalerna i träda. Lika sorgligt varje gång, men var lite lättare på grund av den underbara sommar vi haft.
Då kommer förkylningarna smygande som ett oönskat brev på posten. Och mina leder knyts ihop, blir stela, jag rör mig som en zombie och är gisten i varje sena, knota och led. När det är riktigt kallt eller riktigt varmt ute, mår jag som en Prinsessa. Inte ont i någon led, kan röra mig obehindrat! Ja, till och med sova på magen. Trots det älskar jag, som sagt hösten.
Och då blev man ju naturligtvis däckad i ledvärken from hell, samtidigt som en härlig höstförkylning flyttade in i min lekamen. Jobba var det inte tal om, hade full sjå att förflytta mig från paulunen till köksregionerna via lilla gemaket, för att få mitt efterlängtade morgonkaffe. Det tar tid, i dessa dagar kan jag säga. Och när man sen älskar sitt jobb, blir det också jobbigt
För att pigga upp sig, kan man låna en av lymlarnas iPad och titta på film eller TV-serier. Jag äger nämligen ingen TV, sen en ung man lämnat oss för vidare äventyr i Skåne och av naturliga skäl tog sin TV med sig. Då finns det en iPad med Netflix som man kan roa sig med i horisontalläge.
Och vaddå roa sig? Jag beslöt mig för att titta på Twin Peaks. Ha riktigt marathon och bara "intensivtitta och njuta"...Njuta?! Knappast. Jag hade glömt hur fullständigt skruvad serien är. Första säsongen går väl bra, om man bortser från att man blir ganska så frustrerad över folk som pratar med vedträd, dansande dvärgar som pratar baklänges, jättar som uppenbarar sig i drömmar och ställer gåtor...Spännande och annorlunda story, onekligen. Och ett lysande skådespeleri!
Sen började jag med säsong 2...Efter några avsnitt insåg jag varför jag aldrig orkat se klart på serien. Dock har jag sett på sista avsnittet, för att se hur den stackars Laura Palmer blev mördad (en passus, så bra som den tjejen spelade fattar jag inte att hon blev Stor Stjärna efter Twin Peaks)Mördad av sin far som i sin tur var besatt av en demon som hette Bob och försvann i månens bleka sken, förklädd till en uggla...
Då kommer förkylningarna smygande som ett oönskat brev på posten. Och mina leder knyts ihop, blir stela, jag rör mig som en zombie och är gisten i varje sena, knota och led. När det är riktigt kallt eller riktigt varmt ute, mår jag som en Prinsessa. Inte ont i någon led, kan röra mig obehindrat! Ja, till och med sova på magen. Trots det älskar jag, som sagt hösten.
Och då blev man ju naturligtvis däckad i ledvärken from hell, samtidigt som en härlig höstförkylning flyttade in i min lekamen. Jobba var det inte tal om, hade full sjå att förflytta mig från paulunen till köksregionerna via lilla gemaket, för att få mitt efterlängtade morgonkaffe. Det tar tid, i dessa dagar kan jag säga. Och när man sen älskar sitt jobb, blir det också jobbigt
För att pigga upp sig, kan man låna en av lymlarnas iPad och titta på film eller TV-serier. Jag äger nämligen ingen TV, sen en ung man lämnat oss för vidare äventyr i Skåne och av naturliga skäl tog sin TV med sig. Då finns det en iPad med Netflix som man kan roa sig med i horisontalläge.
Och vaddå roa sig? Jag beslöt mig för att titta på Twin Peaks. Ha riktigt marathon och bara "intensivtitta och njuta"...Njuta?! Knappast. Jag hade glömt hur fullständigt skruvad serien är. Första säsongen går väl bra, om man bortser från att man blir ganska så frustrerad över folk som pratar med vedträd, dansande dvärgar som pratar baklänges, jättar som uppenbarar sig i drömmar och ställer gåtor...Spännande och annorlunda story, onekligen. Och ett lysande skådespeleri!
Sen började jag med säsong 2...Efter några avsnitt insåg jag varför jag aldrig orkat se klart på serien. Dock har jag sett på sista avsnittet, för att se hur den stackars Laura Palmer blev mördad (en passus, så bra som den tjejen spelade fattar jag inte att hon blev Stor Stjärna efter Twin Peaks)Mördad av sin far som i sin tur var besatt av en demon som hette Bob och försvann i månens bleka sken, förklädd till en uggla...
Några fick väl andra roller och blev lite kända. Min favorit är inte någon av huvudkaraktärerna utan den cyniske, bittra och iskalla patolog som FBI skickar till Twin Peaks. Samt rollen som FBI-chef som är halvt döv och skriker när han pratar, hahaha! Egentligen inte ens roligt, men hans karaktär är så lysande och den görs av regissören, David Lynch själv!
Nu har jag plågat mig igenom de flesta avsnitten, men har 5 kvar och då har mördaren erkänt, samt även tagit sitt liv...Då undrar man, vad gör folk de återstående avsnitten?! Och då återstår den stora frågan, orkar jag titta klart den här gången? Vad blir det för skruvade saker nästa gång, och nästa?
Så något vidare uppiggad blev man ju inte! Tvärtom, det lutar mot att jag går ut och ylar mot fullmånen i ren frustration.
Men musiken och introt, måste vara bland de vackraste i TV-historien! Enkelt, mjukt och oerhör vackert. Till och med yngste gossen som har MVG i filmkunskap och inte blir särskilt imponerad av någonting, höll faktiskt med sin mamma! Lade huvudet på sned, lyssnade och log och sa: Det är faktiskt riktigt bra! Bättre betyg kan det väl knappast bli!
Nåja, jag har gett mig sjutton på att jag ska klara av Twin Peaks, alla avsnitten. Det var bara illa valt att välja den när man inte är på topp, vare sig fysiskt eller psykiskt. Och envis som jag är, kör jag vidare!
Sen får det bli något riktigt roligt istället! Som Black Books, en oerhört rolig komedi om en liten bokhandel i London, där ägaren är minst sagt udda! Rekommenderas varmt!
Vi ses bland bokhyllorna!
Nu har jag plågat mig igenom de flesta avsnitten, men har 5 kvar och då har mördaren erkänt, samt även tagit sitt liv...Då undrar man, vad gör folk de återstående avsnitten?! Och då återstår den stora frågan, orkar jag titta klart den här gången? Vad blir det för skruvade saker nästa gång, och nästa?
Så något vidare uppiggad blev man ju inte! Tvärtom, det lutar mot att jag går ut och ylar mot fullmånen i ren frustration.
Men musiken och introt, måste vara bland de vackraste i TV-historien! Enkelt, mjukt och oerhör vackert. Till och med yngste gossen som har MVG i filmkunskap och inte blir särskilt imponerad av någonting, höll faktiskt med sin mamma! Lade huvudet på sned, lyssnade och log och sa: Det är faktiskt riktigt bra! Bättre betyg kan det väl knappast bli!
Nåja, jag har gett mig sjutton på att jag ska klara av Twin Peaks, alla avsnitten. Det var bara illa valt att välja den när man inte är på topp, vare sig fysiskt eller psykiskt. Och envis som jag är, kör jag vidare!
Sen får det bli något riktigt roligt istället! Som Black Books, en oerhört rolig komedi om en liten bokhandel i London, där ägaren är minst sagt udda! Rekommenderas varmt!
Vi ses bland bokhyllorna!
