Så kom då äntligen den underbara vintern! Denna ljuvliga, ljusa, vita, krispiga, gnistrande, friska årstid när den är som bäst! Det blir inte vår i januari, bara för att solen lyser och det är 8 grader varmt. Och jag föredrar snö och kallt framför blött, mörkt och smutsigt.
Varför älskar jag vintern så mycket? Ja, det härrör väl sig som vanligt bakåt i Minnenas Allé och den lyckliga tid som var min barndom. Precis som somrarna alltid var soliga och varma (tyckte man) var vintern alltid snöig, kall och frostig!
Julen var alltid inlindad i ett vitt täcke. Jag minns hur vi julpyntade hos Mormor Anna och Morfar Alfred, som var pappas mormor och morfar. De bodde i en paradvåning (vindsvåningen) mitt i Köping i apotekare Arpis vackra fastighet. Där var fönsternischerna djupa och spännande, man kunde krypa upp i dem och se snöflingorna singla ner över Stora Gatan. Mellan fönstren hade mormor Anna lagt bomull eller vadd och strösslat med glitter, där hennes tomtar fick stå som i snö. Julgranen stod i salongen och brasan sprakade muntert i stora kakelugnen. Jag minns också all god mat, vi dansade runt granen, blev rädda för tomten, det luktade cigarr och glögg, pepparkakor och saffran, granris och trygghet.
Hos min mormor Elsa stoppade vi korv, bakade, gjorde julgodis och stöpte ljus. det berättades sagor om vättar och tomtar, gamla tiders julfirande...Kort sagt, helt underbart! Men tiderna förändrades, de äldre och lärde gick till sällare jaktmarker och traditionerna fick göras om. Det är underbara och vi älskar dem. Men jag har för evigt bevarat i hjärtats kammare, de gudomliga Jularna jag fick fira som barn.
Vi åkte skidor så fort tillfälle gavs. Jag minns att pappa och jag alltid tog Snöstjärnan varje år! Det var ett märke ungefär som Simborgarmärket. Man kunde ta olika färg, för antingen 2 km, 5 km eller 10 km! Oj vad snöstjärnor vi samlade på oss, pappa och jag. Jag minns snötyngda grenar, äppelröda kinder, våta vantar och fingrar som luktade ylle. Snö i pjäxor och snö som klabbade sig under skidorna. Vi åkte vid farmor och farfars sommarställen, antingen i Uttersberg eller Munktorp. Vi fixade egenhändiga spår med hjälp av farfar. Farfar annordnade alltid ett "Vasalopp" för oss ungar och ett för de vuxna, av naturliga skäl lite längre bort än vårt ("åt Kolbäckshållet, hör jag farfar säga i Minnenas Allé"). Vi belönades med varm choklad och "riktiga" medaljer, som farmor gjort av guldigt glanspapper, fina band och pappkartong! De vuxna fick glögg! Oh tider, o seder!
After Ski på den tiden och för oss, bestod av att vi satt framför kakelugnen i Munktorp och grillade korv och äpplen! Vi satt ihoptryckta på farfars renfäll han köpt i Sörvattnet (Härjedalen). Trötta, men så lyckliga och äppelkindade efter dagens lopp. Och så körde vi dagen därpå, år efter år tills tiderna förändrades igen.
Vintrar i Sälen, när man skulle likt Kung Stenmark kasta sig utför backarna. Ja, kasta och kasta! Jag tyckte att den enklaste backen var förfärlig och var nog bland de fegaste som åkt. En magisk semester i Alperna där vi på 3058 meters höjd (Hintertux Glaciär) hade absolut klart väder och såg hela världen, nästan. Magiskt, vackert och gnistrande snö. Jag sitter nog hellre i en snödriva och konstaterar att vintern är underbar, dricker någon varm dryck och tittar på folk. Eller åker slättförs, som man säger norr om trädgränsen. I min egen takt och fart.
Pulkafärder och skidor med älskade ungarna när de växte upp. Jag har försökt och återskapa lite av den stämning som farfar och farmor gav oss. Och jag tror att jag lyckades någorlunda, eller inte för ingen av dem är intresserade av skidåkning idag....Det kan man tolka hur man vill! Men jag är det fortfarande, lika lycklig för vintern.
Av ovanstående beskrivning, tror jag de flesta förstår varför jag älskar vintern!
