Zeke
Tycker att Zeke är värd ett alldeles eget blogginlägg. Min kisselill, min kissegris...MIN ZEKE! Världens underbaraste kissekatt. Min lilla "vovve", mitt gull, MIN!
Zeke föddes för 7 år sen i Åstorp som oönskad kisse som tyvärr många andra. Hans syskon fick snart hem, men Zeke kallades Skräp för han "var så ful" och skulle avlivas om ingen ville ha honom! Vi hörde talas om detta och ryckte ut och hämtade honom.Han hade så stora öron och såg ut som en liten varg, då döpte vi honom till Zeke!
Zeke var ganska liten till växten. Han hade fel i höfterna och kunde därför inte hoppa ordentligt, lite sen i sin reaktion och alldeles underbar. En veterinär som undersökte honom, sa att precis som vi människor är olika till kropp och själ är även djur det! Glöm aldrig det! Den här lille kissen har kroppsliga defekter, men huvudet är det inget fel på! Och så var det.
Han följde mig som en liten hund. När jag kom hem från jobbet satt han i fönstret och tittade eller låg precis innanför dörren. Sen följde han mig vart jag än gick. Uppför trappan, nerför trappan, in i tvättstugan, uppför trappan osv. Min trogne riddare. För det mesta skulle vi leka tittut i trapphuset. Zeke satt och kikade på mig och så skulle jag "jaga" honom runt huset, kasta små tygråttor eller bara gosa...Min kisselill! Och han sov alltid hos mig, med nosen tätt intill min kind! Alltid...
Det som började som en vanlig kattsnuva, visade sig vara cancer i lymfkörtlarna...Men det visste vi inte från början. Vi var till veterinär som skrev ut fel sorts penicillin och fel kortison. De misstänktes även lite astma. Zeke fick svårare och svårare att andas och till slut drog han sig undan oss. Vi tvingade i honom medicin och inbillade oss att NU är han bättre...Önsketänkande...
Efter några dagar insåg vi att det här går inte. Det är inte rätt mot Zeke. Han slutade äta och tappade i vikt på bara något dygn. Och hur vi än försökte intala oss att han blir frisk, visste jag inom mig att Zekes dagar var räknade...Natten till fredagen den 10 oktober, drömde jag att mina änglakissar Ozzy och Gollum stod och tittade på mig på tröskeln. Och jag satt mig upp i sängen och sa: Ska ni hämta Zeke...? Jag vaknade med ett ryck, gråtandes och tänkte fy vilken mardröm. Men det var ingen mardröm....
När jag kom hem från jobbet, var Zeke mycket sämre och jag f ick fatta det tunga beslutet att han skulle gå vidare. Det var fruktansvärt jobbigt! Hemskt! Vidrigt! Amanda följde med mig till jourhavande veterinär. Och vi fick en fantastisk människa som var ödmjuk inför Zeke, snäll, vänlig och oerhört lugn.
Zeke ville inte ens gå ur buren, han satt bara och försökte andas. Men inte lika panikartat. Han visste...han visste att han skulle få hjälp att slippa sina plågor. Veterinären gav honom en lugnande spruta och han halvsov, fortfarande i buren. Jag höll om honom så gott det gick och pratade lugnande med honom, trots att jag storgrät. Då lade han sin lilla tass i min hand. Jag blev förvånad över tyngden i den lilla tassen, precis som någon annan kramade om min hand tillsammans med Zekes tass.
När Zeke fått sprutan som skulle ta honom över regnbågsbron, låg han i min famn. Han låg mjukt i sin favoritfilt och jag vaggade honom. Amanda satt framför mig och vi höll om Zeke hela tiden. Det tog inte långt tid förräns plågorna hade försvunnit och han hade gått efter Ozzy och Gollum. Vi satt länge kvar och kramade honom och grät. Veterinären kom in och lyssnade på honom och sade mjukt: Det är tyst, han har gått...Så fint och säga mitt uppe i sorgen.
Jag är tacksam för att jag fick ha Zeke i sju år. Det är alldeles för ungt, men naturen följer aldrig någon logik, det vet vi med alltför önskvärd tydlighet.
Zeke ligger begravd under körsbärsträdet inlindad i sin favoritfilt och med älsklingsleksakerna med sig. Spring fri i kissehimlen, älskade vännen min! Där ingen smärta finns.
Ozzy och Gollum kom till mig för och berätta, jag förstår det nu. Fast jag avfärdade det som en mardröm just då. För jag ville inte inse, ville inte förstå att Zeke inte gick att rädda.
Men Zeke, vi ses! Och jag känner dig här, vi hör dig, vi ser skuggan av dig i trappan. De andra kissarna ser dig, de jagar dig (de jagar någonting vi inte ser, busar med som det fanns en kisse till)
Nospuss Pälsklingen min!
Zeke föddes för 7 år sen i Åstorp som oönskad kisse som tyvärr många andra. Hans syskon fick snart hem, men Zeke kallades Skräp för han "var så ful" och skulle avlivas om ingen ville ha honom! Vi hörde talas om detta och ryckte ut och hämtade honom.Han hade så stora öron och såg ut som en liten varg, då döpte vi honom till Zeke!
Zeke var ganska liten till växten. Han hade fel i höfterna och kunde därför inte hoppa ordentligt, lite sen i sin reaktion och alldeles underbar. En veterinär som undersökte honom, sa att precis som vi människor är olika till kropp och själ är även djur det! Glöm aldrig det! Den här lille kissen har kroppsliga defekter, men huvudet är det inget fel på! Och så var det.
Han följde mig som en liten hund. När jag kom hem från jobbet satt han i fönstret och tittade eller låg precis innanför dörren. Sen följde han mig vart jag än gick. Uppför trappan, nerför trappan, in i tvättstugan, uppför trappan osv. Min trogne riddare. För det mesta skulle vi leka tittut i trapphuset. Zeke satt och kikade på mig och så skulle jag "jaga" honom runt huset, kasta små tygråttor eller bara gosa...Min kisselill! Och han sov alltid hos mig, med nosen tätt intill min kind! Alltid...
Det som började som en vanlig kattsnuva, visade sig vara cancer i lymfkörtlarna...Men det visste vi inte från början. Vi var till veterinär som skrev ut fel sorts penicillin och fel kortison. De misstänktes även lite astma. Zeke fick svårare och svårare att andas och till slut drog han sig undan oss. Vi tvingade i honom medicin och inbillade oss att NU är han bättre...Önsketänkande...
Efter några dagar insåg vi att det här går inte. Det är inte rätt mot Zeke. Han slutade äta och tappade i vikt på bara något dygn. Och hur vi än försökte intala oss att han blir frisk, visste jag inom mig att Zekes dagar var räknade...Natten till fredagen den 10 oktober, drömde jag att mina änglakissar Ozzy och Gollum stod och tittade på mig på tröskeln. Och jag satt mig upp i sängen och sa: Ska ni hämta Zeke...? Jag vaknade med ett ryck, gråtandes och tänkte fy vilken mardröm. Men det var ingen mardröm....
När jag kom hem från jobbet, var Zeke mycket sämre och jag f ick fatta det tunga beslutet att han skulle gå vidare. Det var fruktansvärt jobbigt! Hemskt! Vidrigt! Amanda följde med mig till jourhavande veterinär. Och vi fick en fantastisk människa som var ödmjuk inför Zeke, snäll, vänlig och oerhört lugn.
Zeke ville inte ens gå ur buren, han satt bara och försökte andas. Men inte lika panikartat. Han visste...han visste att han skulle få hjälp att slippa sina plågor. Veterinären gav honom en lugnande spruta och han halvsov, fortfarande i buren. Jag höll om honom så gott det gick och pratade lugnande med honom, trots att jag storgrät. Då lade han sin lilla tass i min hand. Jag blev förvånad över tyngden i den lilla tassen, precis som någon annan kramade om min hand tillsammans med Zekes tass.
När Zeke fått sprutan som skulle ta honom över regnbågsbron, låg han i min famn. Han låg mjukt i sin favoritfilt och jag vaggade honom. Amanda satt framför mig och vi höll om Zeke hela tiden. Det tog inte långt tid förräns plågorna hade försvunnit och han hade gått efter Ozzy och Gollum. Vi satt länge kvar och kramade honom och grät. Veterinären kom in och lyssnade på honom och sade mjukt: Det är tyst, han har gått...Så fint och säga mitt uppe i sorgen.
Jag är tacksam för att jag fick ha Zeke i sju år. Det är alldeles för ungt, men naturen följer aldrig någon logik, det vet vi med alltför önskvärd tydlighet.
Zeke ligger begravd under körsbärsträdet inlindad i sin favoritfilt och med älsklingsleksakerna med sig. Spring fri i kissehimlen, älskade vännen min! Där ingen smärta finns.
Ozzy och Gollum kom till mig för och berätta, jag förstår det nu. Fast jag avfärdade det som en mardröm just då. För jag ville inte inse, ville inte förstå att Zeke inte gick att rädda.
Men Zeke, vi ses! Och jag känner dig här, vi hör dig, vi ser skuggan av dig i trappan. De andra kissarna ser dig, de jagar dig (de jagar någonting vi inte ser, busar med som det fanns en kisse till)
Nospuss Pälsklingen min!
