Den årliga Ölandsrapporteringen
I år var det Medelhavsvärme på ön. Varmt brukar det vara, men i år helt magiskt. En morgon när jag cyklade ned till Dödevi Sjöängar var klockan knappt 6 och termometern visade 22 grader! Fantastiskt! Det doftade Grekland ute! Så temperaturen är avgörande för hur länder doftar, tydligen!
Så jag har badat vid Sandby och Homrevet. Suttit och filosoferat för mig själv och bara njutit. Vid Sandby stannade jag till vid en övervuxen sandgrop...Det kändes som igår som tre små barn satt där och lekte. Nu leker ingen där längre. Gropen är överväxt och barnen vuxna.
Jag vänder mig om och ser upp mot minnenas allé och där kommer en liten familj på fem personer knallandes tidigt på morgnarna. Fullbehängda med badrockar, strandleksaker, simringar, filtar, parasoll och sulky. Vi var nästan alltid först ner på stranden. Det badades, lektes, skvättes sand, handlade glass och åt upp medhavd matsäck. Samma procedur varje morgon och år efter år. Tiderna förändrades, barnen är vuxna men deras mamma står och drömmer vid en överväxt sandgrop...
Jag har rest mycket i världen, men det finns inget som Öland för mig. Ja jag vet att jag tjatar, men varje gång jag varit där stannar ytterligare en liten bit kvar. För mig är det som att komma hem efter en lång resa. Och eftersom detta år varit minst sagt turbulent och oerhört jobbigt, var det verkligen en lisa för själen att åka över Ölandsbron.
Egentligen var det mycket trevligare att åka bilfärja mellan fastlandet och Öland. Men bron byggdes i början av 70-talet och bilfärjorna var ett minne blott. Färjorna gick mellan Revsudden-Stora Rör eller Kalmar-Färjestaden. Och till min stora glädje upptäckte jag i år vid ett hastigt besök i Färjestaden att den stolta färjan Kalmarsund, låg nyfernissad och upprustad som en raritet i hamnen! Det gjorde mig oerhört glad!
Och trots att jag vandrat ´på ön över 50 gånger, har jag aldrig varit uppe i fyren Långe Jan. Utanför har jag varit många gånger men aldrig bestigit den. Sååå då var det ju dags i år tyckte jag och betalade min biljett och tog entusiastiskt sikte på trapporna. Jag med min cykelkondition borde inte ha några som helst problem, trodde jag...Trodde jag, ja! Att cykla eller springa i trappor är en helt annan sak. Jag flåsade, frustade, stånkade och trodde jag skulle krevera innan jag kommit upp. Kände mig nästan tvungen att krypa sista biten...Men upp kom jag och ner med, vilket var betydligt enklare. Och utsikten, fullständigt magnifik!
Jag dröjer mig kvar i minnenas allé ett tag till. Äldste sonen fyller år idag. Han firade alla sina födelsedagar från 1 årsdagen till 16 årsdagen på ön. Farbror Adolf hissade alltid flaggan varje morgon på sonens bemärkelsedag, tårta skräddarsyddes av föremålet på Löttorps Konditori...Oh tider Oh seder!
Jag vänder mig bort från den övervuxna sandgropen och går sakta mot stranden igen, uppfylld av underbara minnen. Vemodets blåa blomma slår ut i hjärtat och jag känner att tårarna bränner över tidens flykt, men jag är så glad att jag gett barnen de sommarupplevelserna, att de fick tillbringa somrarna på Öland.
Öland är bäst!
