Tankar kring ett par skidor
November hänger utanför och är grå, trist och tradig. Jag vet inte det ja. Visst är det grått och så men det har sin charm. Jag älskar skam och säga det, när det är grått, dimmigt och disigt. Har väl alltid gått mina egna vägar och älskar alla årstider, utom våren. Den kan vi hoppa över. Då blir jag sorgsen ända in i själen och vill bara gråta.
Jag hoppas det blir en riktigt kall och härlig vinter! Och tanken att köra Tjejvasan, får jag inte hur huvudet. Det börjar likna samma funderingar som inför Tjejvättern. Men så vad det då det här med skidor. En kort överblick i förrådet visade sig att vinterarsenalen bestod av ett par skidor från Anno Dazumal som hette Järvinen. EN pjäxa, samt inga stavar alls. Tvivlar på att jag gör någon större succé i skidspåret med den fantastiska utstyrseln. Nåja, jag får väl önska mig skidutrustning av Tomten. Jag tror jag varit en snäll flicka så det vore väl bra!
Så nu får snön gärna komma, dels för att åka skidor (hur det ska gå till innan Tomten varit här) och så för att det blir så ljust, juligt och fint ute!
Får man välja startnummer så man hamnar bland de sista? Någon ska väl komma sist i mål också, jag anmäler mig gärna till den tvivelaktiga kandidaturen. Tjejklassikern sade någon på jobbet. Om jag minns rätt var det Tjejvättern, Tjejvasan, Vansbrosimmet och Lidingöloppet? Tror jag!
Vasan och Vättern lockar. Men simma? Aldrig i livet! Jo, simma kan jag. Men i kalla Dalälven? Det ska vara minst 22 grader i vattnet för att jag ska gå i alls, så det kan vi härmed stryka. Springa? Aldrig i livet! Sist jag sprang, ramlade jag och bröt av ett ben i foten (för tre år sen, som ni minns) Fast det är klart, tittar man upp i himlen för att konstatera hur blå den är istället för att se vad man sätter fötterna får man nog skylla sig själv...Jag kan lika gärna erkänna, jag hatar att springa och då är det som det är!
En gång i tiden var jag en jäkel på skidåkning, om jag får säga det själv! Utförsåkning! Det här var i en avlägsen forntid när Kung Stenmark regerade världen och alla med självaktning skulle kasta sig handlöst utför alla backar. Handlöst vet jag inte, men jag tyckte det var oerhört trevligt! Hela familjen åkte med stor förtjusning! Det var länge sedan och i takt med att barnen kom, höll jag mig till kälkåkning och pulkor. Sen blev det då längdåkning, eller slättförs som man säger norr om trädgränsen.
Och så har man ju motionsåkt lite då och då, men som sagt skidbeståndet gjorde mig bekymrad. När fick jag dessa Järvinen? Det måste varit när äldste sonen var liten och det är ett tag sen...Och jag minns inte när jag hasade runt i skidspåren sist. Man kanske skulle träna en säsong innan man kastar sig ut i Vasaspåret? Eller känner jag mig själv rätt, gör jag det ändå!
Förresten kunde Gustav Vasa åka men en stav kan väl jag! Men han hade säkert två "pjäxor"....!
Och så är Tjejvasan tre mil istället för nio!
Fasen trot! Jag tror jag gör det!
