Skidåkning....
Och så var man ute på sin premiärtur på slättförsskidor igår. Jag minns inte när jag åkte sist och jag inbillade mig att det här blir en lätt match! Det blev det nu inte! I synnerhet inte när man inte behagar ta sig till de spår, samt rösade leder som trots allt finns i omgivningen. Nej jag skulle naturligtvis ut på egen hand och leka Telemarkskörning, offpist fast med längdskidor...
Låt mig sammanfatta att det gick inte alls! Inte mycket! För det första, att halka runt på byvägen innan man kom till ängarna, måste bara det varit en syn för Gudar. Det var samtidigt lite sand eftersom vägsamfälligheten sandat i byn...Om man säger att det blev betänkligt kärvt att åka, samt att det gnisslade oroväckande under skidorna.
Väl framme vid ängarna, var det en bragd att ta sig upp för snövallen, men jag lyckades till slut. Och sen att köra lite pudersnö och spåra själv, var oerhört trevligt! I alla fall så länge det var slätt. Sen blev det lite rötter som låg väl dolt under snön, som undertecknad fastnade i och gjorde en grandios framåtvurpa. Jag hade glömt hur svårt det är att ta sig upp från liggande till stående med skidor fastspända på fötterna. Låt mig sammanfatta: Det tog tid, mycket svordomar och snö innanför vantarna och ganska så röd och irriterad i ansiktet, innan jag äntligen lyckades ta mig upp igen!
Har någon ramlat i en uppförsbacke? Det betraktar jag som en merit! Slog i backen med ett ljudligt; Huuuuu och mössan for ner över ögonen... Och när ängarna tagit slut, åkte jag i ett fruktansvärt halt traktorspår! Då blev det en slank jag dit och en slank jag hit och en slank jag ner i diket! Att man inte ger upp och framförallt inte lär sig hur svårt det är att köra offpist med längdskidor!
Men skam den som ger sig! Jag hasade, sjavade, snubblade och ibland fick till något som liknade ordentliga stavtag och jag kan väl inte direkt påstå att jag susade fram, men framåt gick det. I alla fall just då.
Efter en flåsig tur runt energiskogen, tyckte jag att det fick räcka för den här gången. Första gången på jättelänge
dessutom. Och sen kolla Runkeeper var ingen höjdare: 2.7 kilometer på 56 minuter och 11 sekunder...Det är väl en himla tur att det inte blir något Vasalopp för mig i år. Och kanske inte nästa år heller. Ska det gå i den här takten, kanske jag satsar på vintern 2022 eller något i den stilen. Men å andra sidan, har jag varit sjuk (går ju att skylla på), jag är otränad samt lekte Telemarkskörning! Nästa gång ska jag åka rösade leder, bland annat uppe i Kilsbergen. Eller varför inte vårat elljusspår nere i byn, som är jättefint att åka! Det ska jag göra!
Och som slutkläm fick jag inte av mig skidorna heller...Jag stod på gården och pustade, frustade och stånkade. Till slut blev jag Marie 5 år, som inte klarade sig själv. Jag började stampa, precis som det skulle få skidorna att lossna...Det gjorde de inte, utan jag fick ringa in till Dottern, som kom ut storskrattandes och hjälpte mig av med skidorna. Vilken skiddrottning jag är! Jag kommer nog att trots min höga ålder, bli triumf-ess vid nästa OS, var det nu går av stapeln! Kära nån, så usel jag var!
Men tack och lov för mobiltelefoner, annars hade jag väl stått och stampat än, ute på gården!
