thorslynn.blogg.se

Eller för att säga, hösten är här vare sig man vill eller inte. Dagarna är varma och soliga, men det finns ett stråk i vinden med kyla. Och dofterna som kommer. Dill? Lavendel? Höstigt hav? Alla sammansatta dofter lämnar längtan och vemod i själen. Så gick den här sommaren också. Och nu tändas alla fyrar längst höstens långa kust. Hösten bor i vinden.

 

Jag sörjer och saknar fortfarande mitt operasällskap från Skäret (den som tycker jag i vanlig ordning tjatar sönder ämnet, kan sluta läsa här) Hur kunde dessa månader sätta sådant outplånligt intryck på mig? Kanske för att det var så totalt annorlunda än det jag upplevt tidigare. Återuppvaknandet blev tufft, kallt och hårt. Trevligt att komma tillbaka till ordinarie jobbet, men samtidigt som att trilla ner i avgrunden. Förmodligen för att jag inte fått en chans att bearbeta det grymma arbetsår som ligger bakom mig. Men tack ända in i själen, cheferna som gav mig Skäret. Skäret är mitt! Liten tröst är att jag är bjuden på Julkonsert där 6:e december! Underbart! Min ensemble är inte där, men jag kommer att njuta av varje sekund!

 

Som grädde på moset lyckades jag även slita av höger tumsena, som tydligen glatt krullat upp sig i höjd med armbågen...Hur?! Tja, artros i höger hand som i takt med tiden sakta men säkert, sågat av min sena och sen behövdes det inte mycket  till rörelse för att senan skulle gå av. Ett besök hos handkirurgen och jag fick lära mig mycket om våra händer. Bland annat är vi så lyckligt lottade att vi har två senor i pekfingrarna. Därav ska kirurgen vid operation, ta en av senorna och lägga över i tummen så den blir brukbar igen. Den gamla, undrade jag?! Den är ingen idé att ens försöka med, sa kirurgen. Den är så tunn och sliten att den får sitta kvar där den gör. Så småningom "äts" den upp av musklerna...Jag fick de mest befängda bilder i huvudet av en glupskt tuggande muskel, nomnomnom som kalasar på min sena...Fantasi har jag alltid haft och tyvärr oftast åt det lite makabra hållet. Så nu är det bara att vänta på operation. Vet ni hur vansinnigt svårt det är att jobba med en halvt hängande tumme? Knäppa böxerna? Sätta upp håret? Man vet inte hur väl man behöver alla delar av sin kropp, förrän någonting slutar fungera.

 

Opera igen. Har laddat ner, lyssnat, njutit och gråtit till allehanda sköna arior, solon och operor. Har någon sagt det för ett år sen, har jag nog skrattat åt den personen. Men nu är jag såld! Varför är jag inte rik?! Och kan åka runt till världens alla operahus och hälsa på mina älsklingar och bara njuta av opera?! Ja varför är jag inte det?! Olika falla ödets lotter. Men jag önskar!

 

Saknar alla så! Att gå över kiselplanen med kaffe till produktionsteamet, höra sångarna, orkestern spela och sjunga för full hals.  Att sitta  på bryggan i solnedgången och höra solisternas arior eka över vattnet, skogen och himlen. Alla kramar, kindpussar, handkyssar och varma leenden. Varför är det så himla romantiskt? Jag tycker det är underbart! Varje gång man träffades, stora famnen och så dessa härliga kindpussar!

 

Och så efter sista föreställningen hade alla så bråttom! Vi sade farväl till varandra, vi serverade snittar och champagne, stipendium delades ut, bussar kördes fram. Mailadresser, telefonnummer, kontaktuppgifter på sociala medier utbyttes. Vi kramades, grät och vinkande... Alla bussar åkte och det blev så....tyst...Det var då tårarna kom på riktigt, när jag insåg att nu är den magiska sommaren slut. Alldeles slut...

 

Men jag tänder en brasa  i kakelugnen och välkomnar hösten. Skäretsommaren i själ och hjärta och jag har god kontakt med min älskade kör och ensemble.

 

Mig slipper ni inte undan!