thorslynn.blogg.se

Tänk att sommaren, den ljuva underbara sommaren fortsätter! Min låååånga semester är slut och jag har snart jobbat en vecka. Visst är det märkligt, man är ledig hela sommaren och hinner med mycket olika saker och vips när man är tillbaka, känns det som man inte varit borta alls!

Det är kyliga, klara nätter, dimstråk på mornarna och daggvått gräs. Men när jag kommer hem från jobbet, tassar jag barfota genom det lena, mjuka gräset! Så underbart att fortfarande göra det! Solbrännan är kvar och jag saknar Öland av hela mitt hjärta. Jag trampar mina stigar där i tankarna varje dag!

Idag efter jobbet tassade jag barfota ner till min "tjusarbänk" under det uråldriga äppelträdet och bara satt tyst och njöt. Njöt av vindens sus i trädkronorna, humlorna som lite dåsigt surrar och nästan snubblar in i blommorna som är kvar, dofterna från trädgårdslandet: Dill, Basilika, Timjan, Gräslök, Rosmarin, Oregano och mina härliga tomater! Oreganon tror att den växer någonstans runt Medelhavet, för idag mätte busken (för den har utvecklats till det) till över en meter! Det kallar jag bra jordmån! Den har blommat i omgångar. Bin och humlor älskar den och är ständiga gäster i de nektarstinna små blomklasarna.

Tankarna far vidare till min Taltrast som med sina fantastiska drillningar, underhöll mig halva sommaren. Plötsligt tystnade han och jag trodde han flygit sin väg. Han hade flygit till Himlen, jag hittade honom död nedanför burspråket en morgon. Förmodligen har den stackaren brutit nacken mot fönstret. Han begravdes i den vackraste delen av trädgården under hedersbetygelser och Den Heliga Franciskus bön till alla djur. Oändligt sorgligt och det är så tyst numera.

Överhuvud taget är det dåligt med fåglasång så här års Jag hör mina tranor trumpeta ned över ängarna, samt en flock skräniga kajor som har konsert vid 4 på morgnarna. Det känns som man bor i ett kyrkotorn! Ibland låter det som de skrattar, de kanske berättar historier för varandra om vad korkade människorna är! Göken han tystnade redan efter Midsommar. Jag saknar de ljuden.

Månen, Tjusar-August har gäckat mig hela veckan. Lyser blank, klar och kall hela nätterna på den djupblå himlen och det är omöjligt att komma till ro. Det är inget nytt påfund för mig, min mamma har berättat att jag redan som liten tulta, inte ens fyllda ett år, satt upp i sängen på nätterna när månen var i farten och var full..Men visst är augustimåne vackert! Månen känns så oändligt nära så här års.

Det skördas och tröskas (heter det så fortfarande?) och ljudet och synen av skördetröskor och traktorer inger mig med en lugn och trygg känsla. Som vi fick lära oss i småskolan: Bondens Möda, Vår Föda! Kloka och vackra ord!

Tänk vad man kan fundera på genom att sitta på en Tjusarbänk under äppelträdet! Och så sakta vandra tillbaka upp mot huset, vattna blommorna som ännu är fina, prata lite med grannens Kisse som oftast sitter och betraktar mig när jag vattnar, strosa runt huset, kika in i vedboden som yngste sonen fyllt till brädden med ved. Vi slipper verkligen frysa i vinter!

Men än är det sommar, sensommar och med hopp om många underbara Indiansommardagar! Det dröjer innan fyrarna tändas längst höstens långa kust, nu njuter vi av dagarna som är! Fångar dagen, famnar livet och känna lycka att finnas till.

Sommaren lider onekligen mot sitt slut vare sig man vill eller inte. Skuggorna blir längre och kvällarna mörka.

När jag är ute på mina cykelturer, värmer solen men i skuggiga partier blir det höstkänsla. Luften börjar bli klarare med kyliga mornar som följd. Det kommer doftstråk virvlande som minner om hösten. Dill? Mossa? Lavendel? Ogripbara men så välbekanta.

Tranorna har samlats nere på ängarna för att äta upp sig inför sin långa färd söderut. Jag hör deras hesa skri varje morgon. Förra sommaren såg jag och dotra ett fantastiskt sceneri, 100-tals tranor som cirklade runt på himlen och väntade på termiken. De virvlade upp, upp och rätt som det var, hade de försvunnit.

Jag ville jag vore en fågel som flög mot sydligare nejder. Förändringens kalla vind har börjat blåsa hårdare och snart är det inte sig likt, det liv jag hade. Förändringar är inte alltid av ondo, men kan vara svårt att greppa när allt sker för snabbt.

Snart tändas alla fyrarna längs med höstens långa kust. Låt oss ta tillvara på den sommar som fortfarande hänger kvar därute än. Önska ytterligare ljusblå dagar som seglar förbi.

Jag är inte speciellt äventyrlig av mig. Inte i den mening att jag älskar att klättra upp i berg och dylikt. Men ibland överträffar verkligheten dikten.

I våras när Dotra och jag var ute på en av våra senvanliga "irrfärder/biläventyr" i länet, åkte v i uppåt Kilsbergen. Detta Kilsbergen för mig har bara varit ett skogsöverklätt bergsmassiv med en radiomast på toppen. Jag har nog inte funderat så mycket vad som kunde gömma sig i skogarna.

Rätt som det var stod det en skylt: Trolldalen 4! Oj vad spännande det lät, så vi beslöt oss för att ta en tur under sommaren. Nu har ju andra äventyr kommit emellan, men igår var det dags!

Vi styrde kosan mot Kilsbergen och min lilla bil stånkade och pustade i de minst sagt branta backarna uppför. Rätt som det var, dök en parkeringsplats upp till höger med pilar åt olika håll, med rösade leder åt Vargkitteln samt Trollgrytan, bara namnen ingav stor förtjusning. Vi borde ändå ha tänkt på att skyltarna var väldigt slitna, samt att det såg ut som någon försökt slipa bort namnen...Men eftersom vi ( i alla fall jag) handlar först och tänker sen, hojtade: Då går vi! Och det gjorde vi...Gick och gick är kanske för mycket sagt,travade, snubblade, klättrade över nedfallna träd, ibland fick vi krypa under och jag konstaterade med halva skogsfloran i håret, att här har då ingen gått på många år, mycket märkligt!

Det fanns blåbär i mängd och hallon som var så goda. Vi hoppade över stenrösen och klättrade och kröp, för att komma fram till det "magnifika vattenfallet Vargkitteln". Nu var ju inte vattenfallet sånt vattenfall jag hade framkallat i huvudet och snarare en liten å, som ändå störtade sig ganska djupt ner i ravinen. Men oerhört vackert, när man insett att större än så här är det inte!

Precis ovanför fallet fanns en liten klippavsats som jag siktade in mig på. Där kunde det bli fina bilder, med ravinen, storskogen och det ystra lilla vattenfallet. Sagt och gjort, jag klev upp på klippan och skulle just höja kameran, när Dotra sa: Mamma? Jag vände mig om och såg henne peka på några märkliga saker som surrade ilsket i solskenet. Först såg jag inte vad det var, sen slog det mig med full kraft och hemsk fasa JORDGETINGAR (till saken hör att jag är allergisk mot getingstick..) Klantiga Marie hade naturligtvis klivit rätt i boet! Under bråkdelen av en sekund flammade skräcken upp med hiskelig fart och jag sprang som skjuten ur en kanon iväg över stock och sten! Sprang förresten, jag måste ha flygit, jag har inget minne av några steg! Dessvärre han två illasinnade flygfän sticka mig, en på vaden och en i låret! Jag flydde för glatta livet in i skogen utan att vare sig trilla på stock, sten, landa i vattenfallet eller stupa ner i ravinen! Änglavakt? Ja, eller Skogsrået som vaktade!

Och det märkliga var att jag inte kände av betten annat än just riktiga bett! Kanske berodde det på att de inte fick ordentligt grepp med gadden genom mina jeans, samt att jag likt en kvinnlig Usain Bolt störtade genom skogen.

Trots getingfadäsen beslöt vi oss för att fortsätta, jag kände mig mest rädd och darrig, ingen allergisk reaktion verkade dyka upp. Vi gick och gick, snubblade vidare och så då kom vi fram till nya och fina skyltar och en annan grusväg...Då hade vi alltså gått den gamla övergivna vägen och vi har kunnat spara oss massor av besvär! Men samtidigt ( i alla fall efteråt) så var det fantastiskt att klättra i ravinen åt "fel håll"!

Naturligtvis så öppnade sig himlen lite då och då, så det såg ut som vi simmat större delen av vår vandring. Men vi hittade Trollgrytan som är en fantastisk grotta! Färden rekommenderas varmt om man tar rätt väg. Och som grädde på moset, upptäckte naturligtvis Tor mig och vi fick en rejäl åskknall precis ovanför våra huvuden...Då fick det vara nog med äventyr! Vi beslutade oss för att gå tillbaka till bilen och åka hem. Om man hittade den, ja...

Våra irrfärder resulterade i ett totalt hjärnsläpp från min sida vad gäller väderstreck. Jag som brukar vara så stolt över att "jag hittar minsann"! Tur man har en doter som har alla hjärnceller på plats. Vi fick visserligen traska en bra bit, men det var åt rätt håll och mitt jubel visste inga gränser när jag upptäckte bilen till slut! Fast jag tjatade hela tiden att vi går åt fel håll ända tills jag insåg att jag var totalt överbevisad.

Idag är getingssticken väldigt ömma och varma, men ingen allergi! Märkligt, jag som brukar bli så dålig!

I övrigt så värker kroppen som jag deltagit i en brottningsmatch/slagsmål! Min lekamen är inte van vid den sortens övningar över stock och sten, under träd och rötter! Tacka vet jag cykling!

Av den långa, långa cykelturen i går, blev stoft och ingenting. Kom endast iväg 1.6 mil! Solen lyste, vindarna var varma och sköna och jag gav mig iväg med packad cykelkorg, 20 kronor i fickan (till M/S Åbäket) för jag tänkte ta mig Hemfjärden runt i ensamt majestät. Jag räknade ut att tur och retur Törnelund borde bli bortåt 8 mil, vilket skulle ha passat mig ypperligt igår.

 

Meeeen det stora oväder som låg på sidan om, fnös jag bara åt. Kommen uppå den branta Käglanvägen, ringde mor och frågade om jag inte skulle vända om, då vädret i byn blivit hastigt hotfullt. Inte, svarade jag glatt! Jag har vädret till höger om mig, på andra sidan sjön och jag cyklar mot det fina vädret...!

 

Är det någon som vet hur hastigt ett åskoväder kan komma farandes? Jag borde veta det eftersom jag varit med om det tidigare, men man kan ju inte påstå att jag blivit vis och klok med åren, tvärtom...Naiv och godtrogen, passar bättre! Jag cyklade glatt vidare och från ingenstanns kom Tor farandes, det blixtrade och small med en gång, helt utan förvarning! Ovädret var precis bakom mig! Jag skrek HJÄLP högt och vinglade in på första bästa skogsväg. Och så öppnade sig himlen fullständigt...Det blixtrade och small och det var som att hälla hinkar efter hinkar med vatten över mig. DÅ kom tårarna! Hu så otäckt att stå mitt ute i en dunge med Tor dundrandes precis ovanför! Ack, så liten man är inför naturens enorma krafter.

 

Oroliga lymlar ringde och kom farandes direkt och hämtade mig. Trots att det bara tog 15 minuter från de att de ringt, kändes det som jag stod där i flera timmar, rädd och eländig! Det konstaterades snabbt att någon cykel fick inte rum i vår lilla bil, utan den fick ledas in i skogen, låsas fast runt ett mindre träd med löfte om att snart bli hämtad!

 

Jag kommer inte och ge mig ut något mera om vädret är det minsta hotfullt! Hu, så rädd jag blev! Nej, det ska vara toppväder, molnigt går också bra naturligtvis men inte med Åskguden i horisonten som kan komma farandes när och hur han vill!

 

Cykeln? Den åkte jag och en viss morfar och hämtade med rejäl Volvo och cykelhållare några timmar senare!

Jaha ja. Då är jag hemma från Öland, mitt paradis på jorden. Det är oerhört svårt att landa i verkligheten efter en sådana fantastiska dagar. Cykelturerna till havet i arla morgontimma, sol och bad vid det fantastiska Homrevet, långpromenader i solnedgången, laga mat och sitta ute tills det blev mörkt och bara prata och höra syrsor, vindens sus och avlägset havets brus. Ju äldre jag blir ju mer nostalgisk blir jag när jag återvänder till platser där lymlarna lekte på Öland. I Sandby fanns en stor sandgrop som blev till allt det kan bli i ett barns fantasi. Sönerna och dottern "bodde" i den mellan bad och saft och bullar. Jag har sett den sandgropen bli mindre och mindre, men i år slog det mig med full kraft att den är faktiskt totalt överväxt. Inga barn leker i den mer. Och jag tittar bakåt i minnenas allé och undrar var tiden tog vägen. De glada barnskratten har förvandlats till vuxna röster och jag känner mig inte ett dugg annorlunda nu än jag gjorde då. Tidens flykt är ibland jobbig och alltför påtaglig. Bull-Elin kommer gående i minnenas allé. En äldre amper dam, som varje sommar gick på stranden varje dag, iförd en hiskelig blommig klänning och en fantastisk vidbrättad stråhatt och sålde bullar till alla badande. Nu går ingen och säljer bullar längre. Men hon finns bevarat i minnets förklarade skimmer. Men Sandby är sig precis likt. Lika underbart som alltid att bada och njuta där. Som Homrevet som är en del av Bödabukten. Vilken strand, vilken fantastisk strand! Där kan man ta långa promenader efter den långa kustremsan och njuta och känna den ljumma vinden, vågorna som frasar runt mina bara fötter och solglitter som är bedövande vackert. Underbara dagar vid mitt paradis. Längtan blir värre och värre för varje år. Det blir svårare för var gång att lämna ön. Gråten bubblar i halsen och jag vill inte åka! Samtidigt är längtan efter lymlarna stor och det är bara och anpassa sig och åka hem. Men jag är snart tillbaka! Skördefesten närmar sig med stormsteg och den vill jag för allt i världen inte missa! Och köpa bröd i Kaffestugan i Böda, som är ett hembageri utan dess like någonstanns. Rosas Handel som har charkvaror och egen korvtillverkning och man undrar hur i hela friden man kan äta annat kött när man ätit deras underbara korv. Och grannen vid huset, som säljer potatis och grönsaker från egna odlingar och det smakar så fantastiskt gott... Herregud, jag samlar ihop lymlar och mina kissemissar och åker i morgon!