Herrgårdsromantik!
Det har gått 1.5 år sen jag bloggade sist... Varför kan man undra? Tja, tyckte inte jag hade så mycket att berätta, livet gjorde kullerbytta, uttömda ordförråd.. Eller sanningen, jag har inte haft lust.
Tänkte faktiskt börja igen. Alltid finns det väl någon som vill dela mina små funderingar och kåserier.
När jag var yngre, slukade jag Herrgårdsromaner! Älskade släkteposet Gårdarna Runt Sjön som handlade om en adelssläkts "liv och vedermödor" på sina herrgårdar (ett slott var också inblandat).
Läste från pärm till pärm, fram och tillbaks och visste allt om släkten Riddercona! Grät när greve Fredrik Adolfs son sköt sig, när den spröda grevinnan Diana sörjde sin lille son som dog (och det var inte hennes man, grefve Joakim som var far till barnet...)
Mycket elände varvat med praktfulla middagar i de fina salongerna.
Dessvärre läste jag om böckerna för något år sen. Det ska man inte göra. Vilken människosyn! Han som sköt sig (flygargreven) var en slarver och urkundsförfalskare, den spröda Diana ett lösaktigt fruntimmer som fick barn med grannen på Ekenäs, Svarte Bergfeldten (ögon djupa som universums hemligheter och svarthårig, stod det i boken).
Usch, tycker jag!
Den som gjorde mest intryck på mig var husmamsellen på Stjärnö, den ampra Anna Marie. Tanken slog mig när jag nu själv har den stora lyckan att vara, kanske inte Mamsell, utan bas över ett Herrgårdskök!
Jag ska gå i Anna Maries fotsteg och görs allt för folk och fä, gäster och Herrgården! Men böckerna om grefvarna Riddercona skulle jag låtit vila i minnets förklarade skimmer!
