Fjälläventyr....eller hur jag blev snöblind på Rynningegärdena...
Oftast knallar jag som jag beskriver det "offroad" eller ska vi säga "offpist" nu när det är så magiskt mycket snö ute. Så någon liten avstickare ut över en trevlig äng mot en charmig skogsdunge, är numera legio när jag är ute och travar.
Säger jag att jag är hemma om kanske en timma, vet mina lymlar att det betyder minst två timmar...Man kanske skulle gå en kurs i att inte vara så förbaskat mycket tidsoptimist?
Söndagens promenad utfördes i härligt snöfall. Jag kände mig lite som om jag knallade i fjällvärlden. Om man bortser från bristen av fjäll vill säga. Vägen var som vanligt fullständigt såphal, nu verkar det som den stora vägfirman totalt gett upp tanken på att hälla ut så mycket som ett enda gruskorn längs vägen! Dåligt! Och enligt vänner i stora staden, är det inte sandat där heller. Så man undrar ju vad sanden håller hus? Eller har de köpt vägsalt för alla pengar så det inte räckte till sand?
Ett traktorspår i kanten gick ganska bra att kliva på. Trots att jag har rejäla kängor med grova sulor, hjälper det föga när jag är ute på glansis. Men i höjd med Gåsta försvann fötterna och det hjälpte inte att jag sprattlade både chacha, quickstep och jive! Fötterna var hjälplöst uppe i luften och undertecknad slog i ändlykten med ett ljudligt "flump"....Svärande, flåsandes och mycket snabbt tog jag mig upp, borstade bort snön och traskade vidare. Vid Rynningebron var det färdigt igen, då gjorde jag en ännu högre saltomortal och slog dessvärre i min onda hand, som har varit ännu märkligare efter det. Skam den som ger sig! Upp igen, borstandes av mig snön och pulsade halvt i dikesrenen för att undvika isen.
Väl framme vid en av vägkorsningarna fick jag för mig att gå ända till Stenskvalet! Det måste bli fantastiska bilder med is och massor med snö, resonerade jag! Att vägen dit både är lång, jobbig och inte så bra i halv snöstorm, hade jag inte en tanke på! Mot Stenskvalet, tänkte jag hurtigt och knallade ut på vägen mellan ängarna. Meeeen hur det nu var så drev vägen igen och jag såg ganska så dåligt var jag satte fötterna. Till saken hör att jag även är lätt snöblind och har varit så sen koltåldern. Jag kisade med blicken mot en skogsdunge och fäste ögonen på de vindpinade träden, bara för att sekunden senare falla totalt handlöst ner i ett dike!! Hjälp, så rädd jag blev! Helt plötsligt stod jag upp till midjan i snö och begrep inte var vägen tagit vägen! Jag lyckades kravla mig upp och vände mig om, fortfarande liggandes i snön. Då såg jag mina spår! Jag hade irrat runt som efter en glad kväll på krogen, fullständigt desorienterad! Och avvikit ganska mycket från vägen, som jag trodde jag gick på! Skam den som ger sig, jag lyckades pulsa mot Stenskvalet, ramlade några gånger till och kom då äntligen fram! Och då hade skymningen fallit så pass att bilderna blev lätt blåtonade och ingen höjdare alls!
Ängslinga lymlar ringde i omgångar och undrade vart jag tagit vägen. Ytterligae en genväg ut mot vägen till Sverkesta med ett par vurpor, en dikeskörning (gick och tittade på mobilen vad klockan var...) närmade jag mig så gatlamporna i byn. Och då var det nästan mörkt ute! Jag hade snö i kängorna, innanför jackan, vantarna var stelfrusna och håret behängt med chica små isformationer. Men jag hade hälsans friska rosor på mina kinder, dock med en näsa som lyste som på en överförfriskad farbror!
Väl hemma kunde jag sjunka ner framför kakelugnen, yngste sonen hade fixat middag efter det säkert sjätte samtalet om jag inte var på väg hem snart! Och sen ett varmt, ångande skumbad fick min arma frusna lekamen att tina upp.
Men några bilder blev bra! Och ett stort äventyr, trots att jag bara befann mig på Rynningeängarna!
