Mitt liv är en fars ibland!
Låt mig ge ett exempel, på hur allting fullständigt havererade före klockan 10 en söndagmorgon i början av mars...
Jobbade med en catering för en bilfirma och jag och dotra var på restaurangen för att fixa med dagens mat och packa bilen med alla saker. Det flöt på alldeles fantastiskt bra. Soppan blev varm, brödet var bakat och allt lastades som sagt och där kunde allt varit frid och fröjd. MEN nu är ju saker inte så när jag är i närheten. Alltid, alltid ska någonting börja tassla. Det började att jag inte hittade bilnyckeln. Och var i hela friden var den? Hade jag kastat in den tillsammans med jackan i bilen? Hade jag lyckats kasta in den bland alla värmeboxar, eller hade jag helt sonika glömt den inne på restaurangen?
Jag flaxade runt som en skadeskjuten fågel, kröp, ålade och klättrade runt i bilen för att se om nyckelskrället fanns där. ICKE! Inte tillstymmelse till nyckel någonstans! Nu blev jag milt sagt svettig, arg, ledsen, irriterad och nervös! Vad göra nu? Ska jag ringa och säga att jag tappat bort bilnyckeln så ni får ingen mat idag! Dotra skickades in i restaurangen för att kolla om nyckeln var kvar. Och givetvis lyckades vi få igång larmet på restaurangen, trots avkodning...Det löste sig ganska kvickt, utan att polis, brandkår och vaktbolag kom och häktade oss för olaga intrång alternativt inbrott.
Väl ute igen, höll jag på att börja gråta. VAR ÄR NYCKELN?! Den satt i bildörren...Jag hade lugnt och metodiskt satt den i dörren för att jag inte skulle tappa bort den bland alla saker....Ingen kommentar! Kommentarer hade dottern desto fler! Med bultande hjärta, darrande ben körde jag iväg med dottern och all mat mot bilfirman. Jag pratade konstant hela tiden i bilen, bara för att i ögonvrån se bilfirman från motorvägen...Avfart, vad är det? Den hade jag missat pga att jag inte kan vara tyst och uppmärksam!
Vi fick åka en bra bit för att vända och det var med andan i halsen jag rundade byggnaden för att hinna i tid med att packa upp allt i lugn och ro...Lugn och ro? Ingen hade dykt upp så vi fick vänta ett tag!
Väl inne i bilhallen, rusade vi åt alla håll för att hinna få fart på värmerierna och rigga upp kaffebryggarna, bullarna, soppan med mera som vi hade med oss. Jag rusade iväg för att hämta vatten och när jag kom tillbaka hade naturligtvis bordets ena benpar lyckats vika sig så pass, att dottern halvt låg under och kvävt ropade på hjälp med att räta upp detta! Kaffebryggarna gled sakta mot sin undergång och festisarna tillsammans med sockerbitar och plastskedar hoppade ystert ned på golvet! Vet du hur försmädligt det låter med trillande sockerbitar från ett havererat bord?
Jag slängde ifrån mig jackan och lyckades få upp bordet och låsa det innan katastrofen var total! Och när jag rätade på mig och tog upp min jacka, så hade jag lyckats att slänga den i korvspad som stod i en burk..Droppandet som uppstod när jag höll upp den korvdoftande jackan blev öronbedövande....Och det hysteriska skrattet som flög ur mig och då var klockan inte ens tio på morgonen!
Men i övrigt blev det en bra söndag! Och kaffebryggarna klarade sig!
