thorslynn.blogg.se

Jaha nu ska hon tjata om opera igen, tänker alla ni vänner som följt mig i sommar! Ja det ska jag! Jag måste! Måste verkligen skriva av mig. För nu är det sorg, kaos i hjärtat/själen, saknad och en evig tacksamhet för att ha fått uppleva detta.

Någon som minns hur det började? Då ska jag berätta...
Efter ett minst sagt turbulent, galet och helt sjukt år på jobbfronten frågade mina kära nya arbetsgivare mig om jag kunde tänka mig att ta hand om Opera Caféet på Skäret över sommaren. Tjaaa, tvekade jag det skulle vara roligt...

Opera på Skäret har jag hört talas om i flera år. Skäret är en liten ort utanför Kopparberg och namnet på ett nedlagt sågverk. Virkesmagasinet på Skäret är unikt och omgjort till Operahus. Vad jag inte visste var att det är Europas största sommarfestival med opera, samt att det gamla magasinet har bättre akustik än samtliga operahus i Europa! Fantastiskt! Och skam och säga så trodde jag att Opera på Skäret bestod av ett gäng glada amatöroperasångare som åkte och sjöng i en lada...JAG SKÄMS! Förlåt mig mina nuvunna vänner operasångarna! Det är fullblodsproffs som sjungit på de flesta stora operascener i världen!

När jag svängde ner mot Skäret och fick se den magnifika utsikten över Ljusnaren, det magiska virkesmagasinet och alla glada människor, tänkte jag att två veckor ska jag väl kunna stanna här...Jag höll aldrig på att komma därifrån! VIlle inte därifrån! Vill övervintra nu och invänta nästa sommars operafestival! Jag har aldrig haft ett sånt underbart jobb i hela mitt liv!

Vi servade ensemblen, kören och orkestern samt alla andra glada människor som tittade förbi med lunch och kaffe med dopp, glass och en och annan operapub, trerätters-middagar och champagne och snittar (slutföreställningen).

Den som tror att operasångare är divor, kan glömma det med en gång. Så underbara, fantastiska människor! Trevliga, gulliga... ja superlativerna stockar sig i bröstet! Alla nyfunna vänner som man skildes åt med gråt och tandagnisslan igår.

Vi har lyssnat på de mest fantastiska röster. Ibland blev vi besjungna i caféet av någon raring som tyckte maten var bra! Eller satte tänderna i en päronbiskvi och brast ut i en aria! Helt magiskt!

Och så blev vi bjudna av ensemblen på premiär! Med vidhängande premiärfest efteråt! Jag har aldrig sett en opera i hela mitt liv och undrade om jag skulle kunna sitta stilla i tre timmar... Och jag blev trollbunden! Satt och tittade lika hänfört som man tittade på tv när man var liten, dvs absolut blixtstilla och hänförd. Och jag grät på slutet...

Hur man kan agera så grymt bra och samtidigt sjunga opera är en stor konst! Där har vi artister, konstnärer, skådespelare i ett! Hur ett ansikte kan visa så mycket känslor samtidigt som man sjunger oerhört vackert! Idol, X-factor och alla andra märkliga program: Släng er i väggen!

På Skäret föddes två nya operafantaster, jag och dotra som jobbat med mig hela sommaren. En magisk sommar och jag ser fram emot av hela mitt hjärta att återuppta tråden nästa sommar!

Fanatiker?! Javisst, men det bjuder jag på! Och jag är rädd att vi kommer att tillbringa framtida semestrar med att åka runt och lyssna på opera...

På bilden Othello och Desdemona (Richard Bauer och Kamila Benhamza) samt Montano och Cassio (Calle Lindén och Alexandros Tsilogiannis)

Jaha, så var jag hemma från årets Ölandssejour. Som vanligt med tårar och tandagnisslan över att behöva lämna min ö. Det blir värre för varje år som går.

I år var det Medelhavsvärme på ön. Varmt brukar det vara, men i år helt magiskt. En morgon när jag cyklade ned till Dödevi Sjöängar var klockan knappt 6 och termometern visade 22 grader! Fantastiskt! Det doftade Grekland ute! Så temperaturen är avgörande för hur länder doftar, tydligen!

Så jag har badat vid Sandby och Homrevet. Suttit och filosoferat för mig själv och bara njutit. Vid Sandby stannade jag till vid en övervuxen sandgrop...Det kändes som igår som tre små barn satt där och lekte. Nu leker ingen där längre. Gropen är överväxt och barnen vuxna.

Jag vänder mig om och ser upp mot minnenas allé och där kommer en liten familj på fem personer knallandes tidigt på morgnarna. Fullbehängda med badrockar, strandleksaker, simringar, filtar, parasoll och sulky. Vi var nästan alltid först ner på stranden. Det badades, lektes, skvättes sand, handlade glass och åt upp medhavd matsäck. Samma procedur varje morgon och år efter år. Tiderna förändrades, barnen är vuxna men deras mamma står och drömmer vid en överväxt sandgrop...

Jag har rest mycket i världen, men det finns inget som Öland för mig. Ja jag vet att jag tjatar, men varje gång jag varit där stannar ytterligare en liten bit kvar. För mig är det som att komma hem efter en lång resa. Och eftersom detta år varit minst sagt turbulent och oerhört jobbigt, var det verkligen en lisa för själen att åka över Ölandsbron.

Egentligen var det mycket trevligare att åka bilfärja mellan fastlandet och Öland. Men bron byggdes i början av 70-talet och bilfärjorna var ett minne blott. Färjorna gick mellan Revsudden-Stora Rör eller Kalmar-Färjestaden. Och till min stora glädje upptäckte jag i år vid ett hastigt besök i Färjestaden att den stolta färjan Kalmarsund, låg nyfernissad och upprustad som en raritet i hamnen! Det gjorde mig oerhört glad!

Och trots att jag vandrat ´på ön över 50 gånger, har jag aldrig varit uppe i fyren Långe Jan. Utanför har jag varit många gånger men aldrig bestigit den. Sååå då var det ju dags i år tyckte jag och betalade min biljett och tog entusiastiskt sikte på trapporna. Jag med min cykelkondition borde inte ha några som helst problem, trodde jag...Trodde jag, ja! Att cykla eller springa i trappor är en helt annan sak. Jag flåsade, frustade, stånkade och trodde jag skulle krevera innan jag kommit upp. Kände mig nästan tvungen att krypa sista biten...Men upp kom jag och ner med, vilket var betydligt enklare. Och utsikten, fullständigt magnifik!

Jag dröjer mig kvar i minnenas allé ett tag till. Äldste sonen fyller år idag. Han firade alla sina födelsedagar från 1 årsdagen till 16 årsdagen på ön. Farbror Adolf hissade alltid flaggan varje morgon på sonens bemärkelsedag, tårta skräddarsyddes av föremålet på Löttorps Konditori...Oh tider Oh seder!

Jag vänder mig bort från den övervuxna sandgropen och går sakta mot stranden igen, uppfylld av underbara minnen. Vemodets blåa blomma slår ut i hjärtat och jag känner att tårarna bränner över tidens flykt, men jag är så glad att jag gett barnen de sommarupplevelserna, att de fick tillbringa somrarna på Öland.

Öland är bäst!