thorslynn.blogg.se

Sällsynta är de dagar då jag och dottern är lediga samtidigt. Vad kunde passa bättre än att ge sig iväg på en liten kombinerad roadtrip/utflykt?!

 

Helt plötsligt blev det vår, sån där fantastiskt fin vår som till och med jag (ibland) kan tycka är riktigt trevlig. Dock vaknas det varje morgon med ångesten skrikandes uti varje por, men det brukar gå över i takt med att det knoppas i naturen, så vi får väl hoppas att det blir så ock i år.

När jag åker till jobbet har jag oftast radion på och varje gång jag av misstag klämmer in någon av de förfärliga reklamkanalerna (Megapol går an) minns jag plötsligt varför jag helt slutade lyssna på dessa förfärliga gaphalsar till programledare (eller ska vi säga lekledare) som sitter där!

Hur orkar man skrika och gapa och flamsa varje morgon? Vara "fula i munnen" var och varannan minut och som sagt, gapa och skrika och skratta...Vad är det som är så roligt?? Jag har inte förstått det och undrar i mitt stilla sinne vilken målgrupp de vänder sig till! Och musiken, samma om och om och om igen. Alltid någon flåsig donna som sjunger bäjbääääää, bäjbääää, yeaahhhh osv osv!

Jag låter verkligen som "vän av ordning" och "arg skattebetalare! VIlken tur att man kan välja bort dessa kanaler! Statlig radio, typ P4 är så knökfullt med floskler och politisk korrekthet att de faller bort direkt. Och samma personer har suttit där, år ut och år in. Lika indoktrinerade som sin arbetsgivare Staten!

Tänk i min grönaste ungdom! Då fanns P1 och P2! Alltid klockan tolv i ettan, Tolvslaget och Dagens Dikt! Lite melodiradio (som det hette) Jordbrukskvarten och lite mer melodiradio! Tio i Topp sändes bara på lördagar, Kvällstoppen på tisdagkvällar och då låg man i sin säng med sin transistorradio under kudden och NJÖÖÖÖT av popmusik, eftersom ingen i familjen förstod sig på sånt skrammel...

Bäst av allt var Radio Luxembourg!! Åh Bob Stewart, DJ:n i mitt hjärta! Man rattade in mellanvåg som det hette på sin radio och fick in ett brus, klink, plonk och all världens musik samtidigt i sina öron! Åh man hade hela världen i radion, samtidigt! Sen fick man leta febrilt på rätt frekvens för att få in Radio Luxembourg! Och det här var i slutet av 60-talet och man hörde REKLAM för första gången! Det var oerhört spännande och man tryckte radion lite närmare till örat för att verkligen insupa reklamen som sändes! Jag minns speciellt en reklam för en Parfymserie som hette Aquamanda by Goya. Det var djungelljud, vattenplask och mycket häftig musik (tyckte jag då)! Den enda reklam jag minns! Och dagens reklam....nej!

Och man älskade sin lilla transistorradio, lyssnade ständigt på musik när det bjöds eftersom sändningarna inte var alltför ofta i veckan!

Nu när man formligen dränks av usel musik dygnet runt är det härligt att minnas så lycklig man var över sin lilla transistorradio och Radio Luxembourg!

Numera lyssnar jag oftast på klassisk musik när jag åker till jobbet. Om jag inte har en närstående ung dam med som väljer någon av reklamkanalerna! Vad gör man inte för de små liven!

Jo det finns en bra radioreklam, Blåkläder! Där Macholassarnas Macholasse: Lennart Jähkel läser! Lyssna på den! Finns på Youtube! Du får dig ett gott skratt om du inte blir upprörd å genustänkets heliga Graal!

Men Du, ett gott skratt förlänger livet!

Lite äventyrlig har man ju alltid varit. Dock lite väl mycket ibland kanske..Mina promenader börjar ta sig väldigt äventyrliga former, trots att jag mest knallar bortom allfarvägarna via Gåsta, Rynninge, Fänninge, Stenskvalet och Sverkesta.

Oftast knallar jag som jag beskriver det "offroad" eller ska vi säga "offpist" nu när det är så magiskt mycket snö ute. Så någon liten avstickare ut över en trevlig äng mot en charmig skogsdunge, är numera legio när jag är ute och travar.

Säger jag att jag är hemma om kanske en timma, vet mina lymlar att det betyder minst två timmar...Man kanske skulle gå en kurs i att inte vara så förbaskat mycket tidsoptimist?

Söndagens promenad utfördes i härligt snöfall. Jag kände mig lite som om jag knallade i fjällvärlden. Om man bortser från bristen av fjäll vill säga. Vägen var som vanligt fullständigt såphal, nu verkar det som den stora vägfirman totalt gett upp tanken på att hälla ut så mycket som ett enda gruskorn längs vägen! Dåligt! Och enligt vänner i stora staden, är det inte sandat där heller. Så man undrar ju vad sanden håller hus? Eller har de köpt vägsalt för alla pengar så det inte räckte till sand?

Ett traktorspår i kanten gick ganska bra att kliva på. Trots att jag har rejäla kängor med grova sulor, hjälper det föga när jag är ute på glansis. Men i höjd med Gåsta försvann fötterna och det hjälpte inte att jag sprattlade både chacha, quickstep och jive! Fötterna var hjälplöst uppe i luften och undertecknad slog i ändlykten med ett ljudligt "flump"....Svärande, flåsandes och mycket snabbt tog jag mig upp, borstade bort snön och traskade vidare. Vid Rynningebron var det färdigt igen, då gjorde jag en ännu högre saltomortal och slog dessvärre i min onda hand, som har varit ännu märkligare efter det. Skam den som ger sig! Upp igen, borstandes av mig snön och pulsade halvt i dikesrenen för att undvika isen.

Väl framme vid en av vägkorsningarna fick jag för mig att gå ända till Stenskvalet! Det måste bli fantastiska bilder med is och massor med snö, resonerade jag! Att vägen dit både är lång, jobbig och inte så bra i halv snöstorm, hade jag inte en tanke på! Mot Stenskvalet, tänkte jag hurtigt och knallade ut på vägen mellan ängarna. Meeeen hur det nu var så drev vägen igen och jag såg ganska så dåligt var jag satte fötterna. Till saken hör att jag även är lätt snöblind och har varit så sen koltåldern. Jag kisade med blicken mot en skogsdunge och fäste ögonen på de vindpinade träden, bara för att sekunden senare falla totalt handlöst ner i ett dike!! Hjälp, så rädd jag blev! Helt plötsligt stod jag upp till midjan i snö och begrep inte var vägen tagit vägen! Jag lyckades kravla mig upp och vände mig om, fortfarande liggandes i snön. Då såg jag mina spår! Jag hade irrat runt som efter en glad kväll på krogen, fullständigt desorienterad! Och avvikit ganska mycket från vägen, som jag trodde jag gick på! Skam den som ger sig, jag lyckades pulsa mot Stenskvalet, ramlade några gånger till och kom då äntligen fram! Och då hade skymningen fallit så pass att bilderna blev lätt blåtonade och ingen höjdare alls!

Ängslinga lymlar ringde i omgångar och undrade vart jag tagit vägen. Ytterligae en genväg ut mot vägen till Sverkesta med ett par vurpor, en dikeskörning (gick och tittade på mobilen vad klockan var...) närmade jag mig så gatlamporna i byn. Och då var det nästan mörkt ute! Jag hade snö i kängorna, innanför jackan, vantarna var stelfrusna och håret behängt med chica små isformationer. Men jag hade hälsans friska rosor på mina kinder, dock med en näsa som lyste som på en överförfriskad farbror!

Väl hemma kunde jag sjunka ner framför kakelugnen, yngste sonen hade fixat middag efter det säkert sjätte samtalet om jag inte var på väg hem snart! Och sen ett varmt, ångande skumbad fick min arma frusna lekamen att tina upp. 

Men några bilder blev bra! Och ett stort äventyr, trots att jag bara befann mig på Rynningeängarna!

Var ute på en minst sagt halkig promenad igår. Vägsamfälligheten i vår by fungerar alldeles ypperligt. Det plogas och sandas och man kan sätta ned sina fötter utan att behöva göra det med livet som insats. Men bor man som jag bortom allfarvägarna, tar oftast ett stort företag över när bebyggelsen upphör...Behöver jag säga att det inte fungerar för fem öre?!

Det kan finnas max 5 sandkorn/300 meter! Trots detta inferno och kamikazepromenad, lyckades jag igår gå 8.2 kilometer. Dock i en fart som skulle få en snigel att verka snabb. Yngste sonen ringde ett par gånger och frågade vart jag var. När jag berättade att jag bara kommit bortom Herrgården, utbrast han: Det tar väl inte så lång tid?! Nej, unge man men med den totala brist på vägunderhållning så gör det det! Underhållning kan man kanske kalla undertecknad när jag halkade till och lyckades på ett antal sekunder både få till Jive och Quickstep för att hålla balansen...

Jag vet att jag skrev i ett tidigare blogginlägg att jag avskyr att promenera. Det har jag fått revidera samt äta upp...Med tanke på den onda armen, har jag inte haft så mycket val. Jag tycker ju som bekant om att röra på mig och eftersom jag näppeligen kunde cykla tidigare med gipsad arm, föll valet på promenad. Detta har fallit mycket väl ut och jag tycker helt plötsligt det är enormt skönt och trevligt. Och försöker gå bortåt en mil varje gång.

Det är precis som bor man på landet är det inte så där vidare värst noga med till exempel vägskötsel. I princip: Skyll dig själv när du bor så där! Samma sak som jag inte var berättigad till sjukresa efter operationen. Och det är klart "alla" bor ju i stora staden...eller?!

Jag är alltså fortfarande sjukskriven som alla mina trogna läsare vet. Är lite frustrerad inför framtiden. Tummen är fantastiskt bra, men handleden vill inte som jag vill och framför allt inte som sjukgymnasten vill. Att sen Försäkringskassan tror att man har en säck med guld att ösa ur, gör inte saken bättre! Man hankar sig fram, men mer är det inte! Frustrerande! Mycket frustrerande. Mail och telefonsamtal i princip dagligen, gör mig inte mycket klokare. Och rikare!

Och så fick vintern äntligen ett rejält grepp om oss! Inte alla är lika glada som jag, trots mina halkmanövrar på vägarna! Jag vet att merparten av befolkningen vill ha vår, men se det vill inte jag! Mer vargavinter åt folket! Våren är en förskräcklig tid! Då mår jag som allra sämst i själen och vill inte alls vara med! I höstas när det ösregnade, var dimma och allmänt murrigt (endast två soldagar i november) trivdes jag som fisken i vattnet! Det var grejor det! Ja, jag förstår att du höjer på ett och annat ögonbryn! Så knäpp får man inte vara, men det är jag och det står jag för!

Idag blir det ingen promenad bortom allfarvägarna. Dels är det nog ännu mindre gruskorn än i går. De 5 som jag hittade har förmodligen körts bort av den trafik som trots vad staten tror, kör där. Samt att jag igår fick ha den mest besynnerliga gångstil för att överhuvud taget ta mig runt den sträckan! Vilket har inneburit att jag idag har ont överallt, jag spände mig mycket igår när jag gick på svallande is, samt som jag skrev fick till både Jive och Quickstep ett par gånger!

Man kanske vore något för Lets Dance?!

Och så var det nytt år med 14 dagars mariginal. Då infinner sig den totala tomheten! Alla (nåja de flesta) hurrar, plockar bort Julen och drar in tulpaner på köksbordet Nyårsdagen och tror det är VÅR bara för att solen lyser...

Jag håller kvar julen i svansen hur länge som helst. Inga tulpaner före sista januari, allt har sin tid. Och det blir sällan vår fortare bara för att tomtarna fått respass. Men var och en är ju salig i sin tro!

Nyår har blivit ett stort ANTI för mig. Herregud, man har firat med Nyårsbal på Frimurarlogen, Medinge Herrgård, diverse festvåningar, restauranger. Alltid med långklänning och trerättersmiddag! När jag fick egen familj, blev det trerätters som var stående i decennier: Gratinerad Hummer, Tournedos Rossini och glass med chokladsås..Grevinnan och Betjänten, högtravande Nyårsklockor från Skansen....Ända tills för några år sen! Då skrek hjärnan NEJ NEJ NEJ! Och jag som är bland de mest traditionstyngda som finns, ville inte! Och innerst inne är väl det därför att jag alltid blir svårt drabbad av January Blues. Januari som är årets egen måndag, glädjen efter Jul förbytts i...ja just, ingenting! Och eftersom jag aldrig ser fram emot våren, så är det just bara ingenting!

Nyår gjorde vi om till trevlig och annorlunda festkväll: Ostbricka, glögg, godis och WATTS från Eurosport hela kvällen. Synkade klockorna och skålade alldeles ensamma i trådgården, försökte sjunga Old Lang Syne och skrattade, då kändes det lite bättre! I år likadant men likförbaskat och January Blues slagit mig med kraft! För mycket kraft!

Och det är klart, jag går här med min opererade hand som inte vill läka lika fort som jag vill. Försäkringskassan är icke längre till för sjuka svenska medelålders damer! Mail, telefonsamtal, frustration, snigelpost osv osv, gör ingen människa rik. Det blir man ju inte ändå på att vara sjuk, men att få ihop till lite nödtorft vore inga fel! Men sakta mala statens kvarnar, det var väl i och för sig inget nytt! Och i takt med att tiderna förändras, blir det ännu mer långsamma.

Jag dövar min ångest med långa promenader, skriva och filosofera. Någon gång kolla på dumburken. Jag förstår inte att när man har 48 kanaler (varför man nu ska ha det) så är det så dåliga program att skämskudden åker fram. Lysande undantag är dock BBC Entertainment. Statlig Stasitelevision tittar jag inte på, förutom Vinterstudion någon gång. Men även det har mist sin tjusning...Jag som älskade att tassa upp varje helg, fixa kaffe och sen njuta av Vinterstudion djupt nedsjunken i favoritfåtöljen...Inte ens det är roligt! Det har i och för sig förvandlats till Öppna Norska Mästerskapen och det känns lite surt. De är i en helt egen division och ingen har en chans. Då gnäller jag om det också!

Kanske tur att jag är hemma och inte går på jobbet och förfasar mig över allt och tidens elände. Men hur ska man kunna jobba när man, som sagt har en hand som inte vill? Tummen blev fantastiskt bra ihoplagad men resten tog stryk av operationen!

Slutgnällt! Har Du orkat läsa klart, kära läsare är jag glad och tacksam! Roligare inlägg kommer framöver när jag inte är så infernaliskt sorgsen och deppad.

January Blues slår hårt när den väl fått fäste!

Julkalendrar har jag sett ett antal genom åren och även om det var ytterst länge sen jag kollade med stor förtjusning. Snarare förskräckelse och häpnad över hur grymt uselt det är. Förra året var det visst Hedenhös som alla barn älskade, men som av naturliga skäl icke föll i god jord hos kulturetablissemanget.

Jag minns från min barndom underbara Julkalendrar med mycket tomtar, troll, julmys, julbakning och allt annat som hör Julen till. Vem minns inte Teskedsgumman? Och senare Trolltider, Mysteriet på Greveholm, Sunes Jul, Julens Hjältar...Att höra någon säga: Det var en bra Julkalender, har inte hörts på 20 år!

Sen klev det politiskt korrekta in. Minns Ni kära läsare, den förskräckliga Broster Broster som kom i början på 70-talet? En kalender som tog upp köphysteri, miljöförstöring och imperialism...Aldrig har väl någon kalender blivit så utskälld! Jag tittade aldrig klart, pallade inte!

Sen med mer eller mindre bottennapp.Som när raggsocksfascisten Staffan Westerberg klev in i kalendern med sina raggsockor! Lille Luj...Han har förstört en hel generation barn med sina sockor.

Jag har en julkalender som är dansk. Den visades på dansk tv för några år sen och heter Jul i Valhall...Jag har hela serien och tittar med stor förtjusning, i princip varje år. Mycket jul och mycket vikingahistoria. Något som definitivt inte skulle få förekomma i statlig svensk television! Hualigen! Fascistiskt och alla andra förekommande ord som kulturetablissemanget kan komma på!

Men jag älskar den!

Årets julkalender utspelar sig inte ens i Sverige, jag har inte sett den och tänker inte så heller. För mig är julkalendern snö, tomtar och allt som jag redan räknat upp.

Minns ni Albert och Herberts Jul? Också en höjdare om jag inte minns alldeles fel.

Stockkonservativ som jag är när det gäller Jultraditioner, har jag härmed kastat ur mig vad jag tycker!

Nu blir det Jul i Valhall, Loke är en riktig snygging!

Trevlig Advent!

 

Nedan Julens Hjältar som var alldeles underbar!

 

 

Tycker att Zeke är värd ett alldeles eget blogginlägg. Min kisselill, min kissegris...MIN ZEKE! Världens underbaraste kissekatt. Min lilla "vovve", mitt gull, MIN!

Zeke föddes för 7 år sen i Åstorp som oönskad kisse som tyvärr många andra. Hans syskon fick snart hem, men Zeke kallades Skräp för han "var så ful" och skulle avlivas om ingen ville ha honom! Vi hörde talas om detta och ryckte ut och hämtade honom.Han hade så stora öron och såg ut som en liten varg, då döpte vi honom till Zeke!

Zeke var ganska liten till växten. Han hade fel i höfterna och kunde därför inte hoppa ordentligt, lite sen i sin reaktion och alldeles underbar. En veterinär som undersökte honom, sa att precis som vi människor är olika till kropp och själ är även djur det! Glöm aldrig det! Den här lille kissen har kroppsliga defekter, men huvudet är det inget fel på! Och så var det.

Han följde mig som en liten hund. När jag kom hem från jobbet satt han i fönstret och tittade eller låg precis innanför dörren. Sen följde han mig vart jag än gick. Uppför trappan, nerför trappan, in i tvättstugan, uppför trappan osv. Min trogne riddare. För det mesta skulle vi leka tittut i trapphuset. Zeke satt och kikade på mig och så skulle jag "jaga" honom runt huset, kasta små tygråttor eller bara gosa...Min kisselill! Och han sov alltid hos mig, med nosen tätt intill min kind! Alltid...

Det som började som en vanlig kattsnuva, visade sig vara cancer i lymfkörtlarna...Men det visste vi inte från början. Vi var till veterinär som skrev ut fel sorts penicillin och fel kortison. De misstänktes även lite astma. Zeke fick svårare och svårare att andas och till slut drog han sig undan oss. Vi tvingade i honom medicin och inbillade oss att NU är han bättre...Önsketänkande...

Efter några dagar insåg vi att det här går inte. Det är inte rätt mot Zeke. Han slutade äta och tappade i vikt på bara något dygn. Och hur vi än försökte intala oss att han blir frisk, visste jag inom mig att Zekes dagar var räknade...Natten till fredagen den 10 oktober, drömde jag att mina änglakissar Ozzy och Gollum stod och tittade på mig på tröskeln. Och jag satt mig upp i sängen och sa: Ska ni hämta Zeke...? Jag vaknade med ett ryck, gråtandes och tänkte fy vilken mardröm. Men det var ingen mardröm....

När jag kom hem från jobbet, var Zeke mycket sämre och jag f ick fatta det tunga beslutet att han skulle gå vidare. Det var fruktansvärt jobbigt! Hemskt! Vidrigt! Amanda följde med mig till jourhavande veterinär. Och vi fick en fantastisk människa som var ödmjuk inför Zeke, snäll, vänlig och oerhört lugn.

Zeke ville inte ens gå ur buren, han satt bara och försökte andas. Men inte lika panikartat. Han visste...han visste att han skulle få hjälp att slippa sina plågor. Veterinären gav honom en lugnande spruta och han halvsov, fortfarande i buren. Jag höll om honom så gott det gick och pratade lugnande med honom, trots att jag storgrät. Då lade han sin lilla tass i min hand. Jag blev förvånad över tyngden i den lilla tassen, precis som någon annan kramade om min hand tillsammans med Zekes tass.

När Zeke fått sprutan som skulle ta honom över regnbågsbron, låg han i min famn. Han låg mjukt i sin favoritfilt och jag vaggade honom. Amanda satt framför mig och vi höll om Zeke hela tiden. Det tog inte långt tid förräns plågorna hade försvunnit och han hade gått efter Ozzy och Gollum. Vi satt länge kvar och kramade honom och grät. Veterinären kom in och lyssnade på honom och sade mjukt: Det är tyst, han har gått...Så fint och säga mitt uppe i sorgen.

Jag är tacksam för att jag fick ha Zeke i sju år. Det är alldeles för ungt, men naturen följer aldrig någon logik, det vet vi med alltför önskvärd tydlighet.

Zeke ligger begravd under körsbärsträdet inlindad i sin favoritfilt och med älsklingsleksakerna med sig. Spring fri i kissehimlen, älskade vännen min! Där ingen smärta finns.

Ozzy och Gollum kom till mig för och berätta, jag förstår det nu. Fast jag avfärdade det som en mardröm just då. För jag ville inte inse, ville inte förstå att Zeke inte gick att rädda.

Men Zeke, vi ses! Och jag känner dig här, vi hör dig, vi ser skuggan av dig i trappan. De andra kissarna ser dig, de jagar dig (de jagar någonting vi inte ser, busar med som det fanns en kisse till)

Nospuss Pälsklingen min!

Eller för att säga, hösten är här vare sig man vill eller inte. Dagarna är varma och soliga, men det finns ett stråk i vinden med kyla. Och dofterna som kommer. Dill? Lavendel? Höstigt hav? Alla sammansatta dofter lämnar längtan och vemod i själen. Så gick den här sommaren också. Och nu tändas alla fyrar längst höstens långa kust. Hösten bor i vinden.

 

Jag sörjer och saknar fortfarande mitt operasällskap från Skäret (den som tycker jag i vanlig ordning tjatar sönder ämnet, kan sluta läsa här) Hur kunde dessa månader sätta sådant outplånligt intryck på mig? Kanske för att det var så totalt annorlunda än det jag upplevt tidigare. Återuppvaknandet blev tufft, kallt och hårt. Trevligt att komma tillbaka till ordinarie jobbet, men samtidigt som att trilla ner i avgrunden. Förmodligen för att jag inte fått en chans att bearbeta det grymma arbetsår som ligger bakom mig. Men tack ända in i själen, cheferna som gav mig Skäret. Skäret är mitt! Liten tröst är att jag är bjuden på Julkonsert där 6:e december! Underbart! Min ensemble är inte där, men jag kommer att njuta av varje sekund!

 

Som grädde på moset lyckades jag även slita av höger tumsena, som tydligen glatt krullat upp sig i höjd med armbågen...Hur?! Tja, artros i höger hand som i takt med tiden sakta men säkert, sågat av min sena och sen behövdes det inte mycket  till rörelse för att senan skulle gå av. Ett besök hos handkirurgen och jag fick lära mig mycket om våra händer. Bland annat är vi så lyckligt lottade att vi har två senor i pekfingrarna. Därav ska kirurgen vid operation, ta en av senorna och lägga över i tummen så den blir brukbar igen. Den gamla, undrade jag?! Den är ingen idé att ens försöka med, sa kirurgen. Den är så tunn och sliten att den får sitta kvar där den gör. Så småningom "äts" den upp av musklerna...Jag fick de mest befängda bilder i huvudet av en glupskt tuggande muskel, nomnomnom som kalasar på min sena...Fantasi har jag alltid haft och tyvärr oftast åt det lite makabra hållet. Så nu är det bara att vänta på operation. Vet ni hur vansinnigt svårt det är att jobba med en halvt hängande tumme? Knäppa böxerna? Sätta upp håret? Man vet inte hur väl man behöver alla delar av sin kropp, förrän någonting slutar fungera.

 

Opera igen. Har laddat ner, lyssnat, njutit och gråtit till allehanda sköna arior, solon och operor. Har någon sagt det för ett år sen, har jag nog skrattat åt den personen. Men nu är jag såld! Varför är jag inte rik?! Och kan åka runt till världens alla operahus och hälsa på mina älsklingar och bara njuta av opera?! Ja varför är jag inte det?! Olika falla ödets lotter. Men jag önskar!

 

Saknar alla så! Att gå över kiselplanen med kaffe till produktionsteamet, höra sångarna, orkestern spela och sjunga för full hals.  Att sitta  på bryggan i solnedgången och höra solisternas arior eka över vattnet, skogen och himlen. Alla kramar, kindpussar, handkyssar och varma leenden. Varför är det så himla romantiskt? Jag tycker det är underbart! Varje gång man träffades, stora famnen och så dessa härliga kindpussar!

 

Och så efter sista föreställningen hade alla så bråttom! Vi sade farväl till varandra, vi serverade snittar och champagne, stipendium delades ut, bussar kördes fram. Mailadresser, telefonnummer, kontaktuppgifter på sociala medier utbyttes. Vi kramades, grät och vinkande... Alla bussar åkte och det blev så....tyst...Det var då tårarna kom på riktigt, när jag insåg att nu är den magiska sommaren slut. Alldeles slut...

 

Men jag tänder en brasa  i kakelugnen och välkomnar hösten. Skäretsommaren i själ och hjärta och jag har god kontakt med min älskade kör och ensemble.

 

Mig slipper ni inte undan!

 

 

 

Jaha nu ska hon tjata om opera igen, tänker alla ni vänner som följt mig i sommar! Ja det ska jag! Jag måste! Måste verkligen skriva av mig. För nu är det sorg, kaos i hjärtat/själen, saknad och en evig tacksamhet för att ha fått uppleva detta.

Någon som minns hur det började? Då ska jag berätta...
Efter ett minst sagt turbulent, galet och helt sjukt år på jobbfronten frågade mina kära nya arbetsgivare mig om jag kunde tänka mig att ta hand om Opera Caféet på Skäret över sommaren. Tjaaa, tvekade jag det skulle vara roligt...

Opera på Skäret har jag hört talas om i flera år. Skäret är en liten ort utanför Kopparberg och namnet på ett nedlagt sågverk. Virkesmagasinet på Skäret är unikt och omgjort till Operahus. Vad jag inte visste var att det är Europas största sommarfestival med opera, samt att det gamla magasinet har bättre akustik än samtliga operahus i Europa! Fantastiskt! Och skam och säga så trodde jag att Opera på Skäret bestod av ett gäng glada amatöroperasångare som åkte och sjöng i en lada...JAG SKÄMS! Förlåt mig mina nuvunna vänner operasångarna! Det är fullblodsproffs som sjungit på de flesta stora operascener i världen!

När jag svängde ner mot Skäret och fick se den magnifika utsikten över Ljusnaren, det magiska virkesmagasinet och alla glada människor, tänkte jag att två veckor ska jag väl kunna stanna här...Jag höll aldrig på att komma därifrån! VIlle inte därifrån! Vill övervintra nu och invänta nästa sommars operafestival! Jag har aldrig haft ett sånt underbart jobb i hela mitt liv!

Vi servade ensemblen, kören och orkestern samt alla andra glada människor som tittade förbi med lunch och kaffe med dopp, glass och en och annan operapub, trerätters-middagar och champagne och snittar (slutföreställningen).

Den som tror att operasångare är divor, kan glömma det med en gång. Så underbara, fantastiska människor! Trevliga, gulliga... ja superlativerna stockar sig i bröstet! Alla nyfunna vänner som man skildes åt med gråt och tandagnisslan igår.

Vi har lyssnat på de mest fantastiska röster. Ibland blev vi besjungna i caféet av någon raring som tyckte maten var bra! Eller satte tänderna i en päronbiskvi och brast ut i en aria! Helt magiskt!

Och så blev vi bjudna av ensemblen på premiär! Med vidhängande premiärfest efteråt! Jag har aldrig sett en opera i hela mitt liv och undrade om jag skulle kunna sitta stilla i tre timmar... Och jag blev trollbunden! Satt och tittade lika hänfört som man tittade på tv när man var liten, dvs absolut blixtstilla och hänförd. Och jag grät på slutet...

Hur man kan agera så grymt bra och samtidigt sjunga opera är en stor konst! Där har vi artister, konstnärer, skådespelare i ett! Hur ett ansikte kan visa så mycket känslor samtidigt som man sjunger oerhört vackert! Idol, X-factor och alla andra märkliga program: Släng er i väggen!

På Skäret föddes två nya operafantaster, jag och dotra som jobbat med mig hela sommaren. En magisk sommar och jag ser fram emot av hela mitt hjärta att återuppta tråden nästa sommar!

Fanatiker?! Javisst, men det bjuder jag på! Och jag är rädd att vi kommer att tillbringa framtida semestrar med att åka runt och lyssna på opera...

På bilden Othello och Desdemona (Richard Bauer och Kamila Benhamza) samt Montano och Cassio (Calle Lindén och Alexandros Tsilogiannis)

Jaha, så var jag hemma från årets Ölandssejour. Som vanligt med tårar och tandagnisslan över att behöva lämna min ö. Det blir värre för varje år som går.

I år var det Medelhavsvärme på ön. Varmt brukar det vara, men i år helt magiskt. En morgon när jag cyklade ned till Dödevi Sjöängar var klockan knappt 6 och termometern visade 22 grader! Fantastiskt! Det doftade Grekland ute! Så temperaturen är avgörande för hur länder doftar, tydligen!

Så jag har badat vid Sandby och Homrevet. Suttit och filosoferat för mig själv och bara njutit. Vid Sandby stannade jag till vid en övervuxen sandgrop...Det kändes som igår som tre små barn satt där och lekte. Nu leker ingen där längre. Gropen är överväxt och barnen vuxna.

Jag vänder mig om och ser upp mot minnenas allé och där kommer en liten familj på fem personer knallandes tidigt på morgnarna. Fullbehängda med badrockar, strandleksaker, simringar, filtar, parasoll och sulky. Vi var nästan alltid först ner på stranden. Det badades, lektes, skvättes sand, handlade glass och åt upp medhavd matsäck. Samma procedur varje morgon och år efter år. Tiderna förändrades, barnen är vuxna men deras mamma står och drömmer vid en överväxt sandgrop...

Jag har rest mycket i världen, men det finns inget som Öland för mig. Ja jag vet att jag tjatar, men varje gång jag varit där stannar ytterligare en liten bit kvar. För mig är det som att komma hem efter en lång resa. Och eftersom detta år varit minst sagt turbulent och oerhört jobbigt, var det verkligen en lisa för själen att åka över Ölandsbron.

Egentligen var det mycket trevligare att åka bilfärja mellan fastlandet och Öland. Men bron byggdes i början av 70-talet och bilfärjorna var ett minne blott. Färjorna gick mellan Revsudden-Stora Rör eller Kalmar-Färjestaden. Och till min stora glädje upptäckte jag i år vid ett hastigt besök i Färjestaden att den stolta färjan Kalmarsund, låg nyfernissad och upprustad som en raritet i hamnen! Det gjorde mig oerhört glad!

Och trots att jag vandrat ´på ön över 50 gånger, har jag aldrig varit uppe i fyren Långe Jan. Utanför har jag varit många gånger men aldrig bestigit den. Sååå då var det ju dags i år tyckte jag och betalade min biljett och tog entusiastiskt sikte på trapporna. Jag med min cykelkondition borde inte ha några som helst problem, trodde jag...Trodde jag, ja! Att cykla eller springa i trappor är en helt annan sak. Jag flåsade, frustade, stånkade och trodde jag skulle krevera innan jag kommit upp. Kände mig nästan tvungen att krypa sista biten...Men upp kom jag och ner med, vilket var betydligt enklare. Och utsikten, fullständigt magnifik!

Jag dröjer mig kvar i minnenas allé ett tag till. Äldste sonen fyller år idag. Han firade alla sina födelsedagar från 1 årsdagen till 16 årsdagen på ön. Farbror Adolf hissade alltid flaggan varje morgon på sonens bemärkelsedag, tårta skräddarsyddes av föremålet på Löttorps Konditori...Oh tider Oh seder!

Jag vänder mig bort från den övervuxna sandgropen och går sakta mot stranden igen, uppfylld av underbara minnen. Vemodets blåa blomma slår ut i hjärtat och jag känner att tårarna bränner över tidens flykt, men jag är så glad att jag gett barnen de sommarupplevelserna, att de fick tillbringa somrarna på Öland.

Öland är bäst!

 

 

 

 

 

 

 

 

Hoppas Ni alla haft en underbar Midsommar!

 

 

 

 

Och så blev det sommar i Sverige igen. Hur fort rullar åren inte på! Det var ju igår det var sommar, tycker jag och nu är det dags igen!

Den där riktiga underbara sommarkänslan vill inte alls infinna sig i år. Det är oerhört vackert ute, jag cyklar, njuter av solen, grillar, strosar barfota, vänder ansiktet mot solen (har dock inte badat än) och ändå känns det som huvudet är fast i en burk.

Året som gått har varit minst sagt turbulent på jobbsidan och diverse sorgliga saker som upprört, berört och varit oerhört sorgligt har dragit igenom oss och det är kanske därför jag inte känner mig som jag brukar. Och att försöka ens framkalla sommarkänslan, det går inte. Den måste liksom komma alldeles av sig själv.

Men jag njuter ändå! Nu har jag semester i några veckor innan sommarjobbet tar vid (dock bara 3 veckor) sen ska jag förhoppningsvis försöka njuta av sommaren.

Idag ska jag plocka fläderblomsklasar och göra saft! Minns förra sommaren så roligt jag tyckte det var! I år konstaterar jag krasst att, Oj blommar de redan och jag som inte har någon citron hemma...Citronproblemet går att lösa, men resten (humöret)...

Potatisen kommer upp så fint i landet, dillen är på språng och min Oregano tror fortfarande att den växer någonstans runt Medelhavet. Den är redan över en halv meter hög! Gräslöken likaså, tovan som blivit en buske strävar även den mot himlen! Fantastiskt kul, konstaterar jag neutralt...Och känslan finns inte där! Jag borde dansa runt i trädgården och vara överlycklig...Men det är jag inte! Trots att kärleken bor i mitt hjärta, jag har världens bästa barn, ett vackert hem...Men nej

Vad ska jag göra? Det går som sagt inte att framtvinga den glada, sprittande sommarkänslan. Den är bara bortblåst.

Jag tar lite mer kaffe och njuter av det i alla fall!

Och så har då årets Eurovision gått av stapeln! Jag tänker inte skriva om gårdagen, utan att gråtande falla ihop över tangentbordet för alla usla bidrag och politiskt korrekta floskler, utan en tillbakablick i backspegeln när "seklet var ungt" eller ännu längre, till förra seklet och berätta om gamla tiders ESC!

Min första ESC upplevde jag 1962 när jag satt i föräldrahemmets soffa och tittade storögt på alla tanter och farbröder som sjöng. Sveriges bidrag sjöngs av Lill Lindfors och Svante Thuresson och hette Nygammal Vals. Bäst minns jag textraden "när jag trummelummar på min kastrull" Texten är fullständigt gulligt absurd, bygger visst på HC Andersens saga Svinaherden...Bidraget kom tvåa vill jag minnas och det var i Luxemburg.

Ett år var det till och med fyra vinnande bidrag! Spanien, England, Holland och Frankrike! Ingen begrep tydligen på den tiden att man skulle kolla vem som fått mest 12-poängare utan det var sonika 4 vinnare! Hur man sen enades om vem som skulle hålla i tävlingen året därpå, är höljt i dunkel!

Vem minns inte barfotaflickan Sandie Shaw som sjöng sin Puppet on a String i bara strumplästen? Hon representerade England, låten vann och "hela Europa" diskuterade hennes bara fötter...Det fanns inte så mycket att uppröras över då som nu (ironi). Den låten vann förresten och jag måste säga att den håller än!

ABBA vann i Brighton med Waterloo och hur det gick för dem, behöver väl knappast inte berättas. Fast jag tyckte Ring Ring, som kom tvåa i svenska uttagningen året innan, var betydligt bättre.

Med tiden har det smugits in politiska budskap med ren idioti, allt för att väcka uppmärksamhet på det mest besynnerliga vis. Jag förstår egentligen inte att jag tittar år efter år, men jag tror det fyller någon sorts behov att förfasa sig, skratta åt, njuta av och kanske klämma fram en klädsam tår om det är något bidrag som är lite speciellt.

Att man gör som i Sverige och klämmer till med en oherrans massa deltävlingar, är ganska så unikt. Andra länder plockar oftast ut bidraget i en tävling, medans man i andra länder låter staten (!) avgöra vilken melodi som ska representera landet och så uppmanar man folk att jubla och vara glada...Inte mycket har egentligen förändrats på vissa platser på jorden, men det visste vi ju förut!

Och vilket land kan klämma fram en sån enorm uppmärksamhet som Sverige när det gäller Melodifestivalen? Tidningarna är fulla med extrabilagor hit och dit och uttökade lösnummerförsäljning pga schlagern...Det gör bara andra länder om det är revolution eller något annat politiskt spektaktel på gång! Men Sverige som ska vara landet lagom, finns det absolut ingenting som är just lagom. Men nu kom vi in på en annan aspekt och den låter jag vara vilande just nu!

Och det här med omröstningen, för det mesta röstar grannländerna frenetiskt på varandra! Inte nynnar en turk på samma melodi som den som bor i Finland? Eller skulle Azerbadjans befolkning digga Islands bidrag?! Nja, inte riktigt! Vi härjar och ryar att det är typiskt att öststaterna bara röstar på varandra! Meeeen ger Danmark och Finland oss 12 poäng är det naturligtvis helt rätt!!

Nu är spektaklet över för den här gången! Det genererade i alla fall en mycket trevlig afton med lymlarna! Räkfrossa, tre efterrätter, skämskuddar till höger och vänster, många skratt, "skrik", lite parodier av deltagarna och bidragen,  av en mig närstående ung man som borde blivit komiker, applåder och frustration!

Kort sagt: Precis som det ska vara när det är Eurovision Song Contest! Och som tack Trummilummar Jag På Min Kastrull!!

Konstaterar lugnt att ibland blir mitt liv mer farsartat än nödvändigt. Jag har alltid velat vara den där lugna, starka och harmoniska kvinnan som jag tror alla andra kvinnor är. Pyttsan! Jagar upp mig för ingenting, ser demoner överallt och tror alltid det allra värsta och kan INTE hantera krissituationer som det bör göras.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jaha. Då har ytterligare ett OS passerat! Och vilket OS sen, hela 15 medaljer blev det till de svenska atleterna! Bästa någonsin och vilken underhållning de bjöd på!

Jag har gråtit, skrattat, skrikit, hoppat i soffan, härjat, ryat, klappat händerna, hurrat och svurit och fräsit...Kort sagt, allt man som fullständig vintersportfanatiker har register på!

Man kan ha synpunkter på Ryssland som land och i synnerhet de galna lagar som landet har. Det skrev jag förut om och tycker samma sak nu. Men sen att blanda ihop idrott och politik har jag aldrig förstått mig på! Det är synd om de atleter, superatleter eller de som egentligen är glada amatörer och kanske har tränat i fyra år, att inte få lite av världens uppmärksamhet dessa två veckor spelen pågår.

Visst du förresten att en Olympiad är de fyra år som sträcker sig mellan spelen? Får man lära sig om man är intresserad av antikens historia!

Hur blev jag då sån vintersportfreak? Jag kan bara fortsätta att hävda att det är pappa, farfar och morfars fel! De var sanna sportdårar och jag som liten tulta hängde alltid med när de lyssnade på sport på radio. Jag är så gammal, förstår ni att TVn knappt var uppfunnen...Nja, riktigt så illa är det väl inte. Men min pappa köpte vår första TV i början av 60-talet och sportsändningarna var ju betydligt mer begränsade än dagens utbud. Jag minns dock att männen i min omgivning jublade över att en "farbror" Gert Fredriksson tagit guld i kanot vid OS i Rom 1960. Farbror Gert var visst fyllda 26...

Sen har jag hängt med OS i alla år och främst då vinterdito, som är toppen i mina ögon. Men att överlåta det till Viasat och TV3 måste vara ett riktigt dåligt beslut, men money talks som jag skrev i ett tidigare blogginlägg. Dessa ständiga reklampauser höll på att gå mig på nerverna. Programledare som knappast höll måttet och bara hade fokus inställt på HOCKEYN!!! Som lill-Jihde (ursäkta att jag härmar honom) sa; Och Tje Kjonor haj gått till finaaal! Hujjaaa! Javisst ja, det blev visst två nya medajjer i dag...
Så hockeyfinalen som inte varit var viktigare än två medaljer...Ingen kommentar i övrigt.

Nej ojojoj, vad jag saknade Vinterstudiogänget! De är proffsiga som få, personliga och mycket underhållande! Karolina Klüft var lika intressant som att sitta och se målarfärg torka! Korkade frågor och allt med en monoton, släpande röst. Vad elak jag känner mig! Men jag vill att sportreportrar ska vara roliga, trevliga och pålästa. Ola Wenström och tjejen Frida var bra, det ska jag inte ta ifrån dem.

När Charlotte Kalla spurtade på sista sträckan i stafetten STOD jag i soffan, dotra STOD i fåtöljen och vi skrek och hejade och var absolut dödstysta sista femtio metrarna, men när hon korsade mållinjen visste jublet inga gränser! Sen fick vi leta efter kissarna som stack all världens väg när vi gastade så taket nästan lyfte!

Tog välbehövlig semester, OS semester och har suttit fastklistrad i soffhörnet hela sista veckan. Och en sak är säker, nu har jag tittat på TV för flera år framöver känns det som. Är definitivt ingen TV människa. Och sen när allt är över, infinner sig den stora TOMHETEN...Ska jag vänta fyra år på nästa vinter-OS? Och det gör jag ju, den som väntar på något gott, väntar alldeles för länge eller vad det heter...

Tack alla kära atleter för en fantastisk upplevelse! Och till sist, de riktiga hjältarna var de så kallade blåbär som kom ner för backen, ur spåret eller något annat flera minuter efter den så kallade eliten! De levde verkligen upp till Olympens motto: Det gäller inte att vinna, utan att kämpa väl!

Roligaste namnet hade den donnan från Ukraina som vann Freestyle:
Alla Tsuper och hon vann på sin fantastiska Full-Full-Full...

Jag har nog väldigt dålig humor

Och så var man ute på sin premiärtur på slättförsskidor igår. Jag minns inte när jag åkte sist och jag inbillade mig att det här blir en lätt match! Det blev det nu inte! I synnerhet inte när man inte behagar ta sig till de spår, samt rösade leder som trots allt finns i omgivningen. Nej jag skulle naturligtvis ut på egen hand och leka Telemarkskörning, offpist fast med längdskidor...

 

Låt mig sammanfatta att det gick inte alls! Inte mycket! För det första, att halka runt på byvägen innan man kom till ängarna, måste bara det varit en syn för Gudar. Det var samtidigt lite sand eftersom vägsamfälligheten sandat i byn...Om man säger att det blev betänkligt kärvt att åka, samt att det gnisslade oroväckande under skidorna.

 

Väl framme vid ängarna, var det en bragd att ta sig upp för snövallen, men jag lyckades till slut. Och sen att köra lite pudersnö och spåra själv, var oerhört trevligt! I alla fall så länge det var slätt. Sen blev det lite rötter som låg väl dolt under snön, som undertecknad fastnade i och gjorde en grandios framåtvurpa. Jag hade glömt hur svårt det är att ta sig upp från liggande till stående med skidor fastspända på fötterna. Låt mig sammanfatta: Det tog tid, mycket svordomar och snö innanför vantarna och ganska så röd och irriterad i ansiktet, innan jag äntligen lyckades ta mig upp igen!

 

Har någon ramlat i en uppförsbacke? Det betraktar jag som en merit! Slog i backen med ett ljudligt; Huuuuu och mössan for ner över ögonen... Och när ängarna tagit slut, åkte jag i ett fruktansvärt halt traktorspår! Då blev det en slank jag dit och en slank jag hit och en slank jag ner i diket! Att man inte ger upp och framförallt inte lär sig hur svårt det är att köra offpist med längdskidor!

 

Men skam den som ger sig! Jag hasade, sjavade, snubblade och ibland fick till något som liknade ordentliga stavtag och jag kan väl inte direkt påstå att jag susade fram, men framåt gick det. I alla fall just då.

 

Efter en flåsig tur runt energiskogen, tyckte jag att det fick räcka för den här gången. Första gången på jättelänge dessutom. Och sen kolla Runkeeper var ingen höjdare: 2.7 kilometer på 56 minuter och 11 sekunder...Det är väl en himla tur att det inte blir något Vasalopp för mig i år. Och kanske inte nästa år heller. Ska det gå i den här takten, kanske jag satsar på vintern 2022 eller något i den stilen. Men å andra sidan, har jag varit sjuk (går ju att skylla på), jag är otränad samt lekte Telemarkskörning! Nästa gång ska jag åka rösade leder, bland annat uppe i Kilsbergen. Eller varför inte vårat elljusspår nere i byn, som är jättefint att åka! Det ska jag göra!

 

Och som slutkläm fick jag inte av mig skidorna heller...Jag stod på gården och pustade, frustade och stånkade. Till slut blev jag Marie 5 år, som inte klarade sig själv. Jag började stampa, precis som det skulle få skidorna att lossna...Det gjorde de inte, utan jag fick ringa in till Dottern, som kom ut storskrattandes och hjälpte mig av med skidorna. Vilken skiddrottning jag är! Jag kommer nog att trots min höga ålder, bli triumf-ess vid nästa OS, var det nu går av stapeln! Kära nån, så usel jag var!

 

Men tack och lov för mobiltelefoner, annars hade jag väl stått och stampat än, ute på gården!

Vinterkräket jagade ifatt mig till slut.. Blev totalt däckad natten till lördag och är inte fullt återställd än. Och eftersom undertecknad rör sig i restaurangbranschen, är det mycket strikta och hårda tillfriskningsregler! Självklart! Men vad fasen, vill jobba och inte ligga här och räkna plankorna i taket! Understundom tar jag mig dock ner till köksregionerna på svaga ben, ellet sitter vid kakelugnen och hämtar kraft.


Man ska aldrig slå sig för bröstet och säga "jag brukar klara mig, så det är ingen fara..." Men då stod Vinterkräket bakom hörnet och ropade: Ha! Henne ska jag ha! Och så blev det som det blev! Ett samtal till 1177 bekräftade att kräket är ett sällsynt elakt monster, så även om man definitivt inte gillar läget, är det acceptans som gäller. Suck! En diet på te, skorpor, frukt och vatten är säkert bra men jag längtar våldsamt efter ordentlig mat! En positiv grej kanske är att inget sött alls, vare sig praliner eller goda bakvark har passerat min strupe sen i fredags...Bra och bra, för kroppen kanske men inte för själen!

Denna dag singlar snöflingor ner från den blygrå himlen. Vinden är ostlig och för med sig doften av vintrigt hav. Längtan till havet sliter i själen, jag stod still och drog ner doften och det krispiga syret i lungorna och bara njöt. Vid havet får själen ro. Sommar, höst, vår och vinter spelar ingen roll. Men vintriga havsvindar är underbara.

Jag gick ut på svaga ben för att fylla på med frön och nötter till "mina" pippifåglar som befolkar trädgården. Är det ett ålderstecken, tro? Att mata och titta på hur glada de bevingade vännerna blir? Asch då! Jag har gillat det sen barnsben så speciellt åldersrelaterat är det inte, det stryker vi!

 

Kaffet börjar smaka utsökt igen, även om magen först blir förvånad och sen knorrar i högan sky. Det blir bara små sippar åt gången, men man känner att livsandarna väcks igen! Och tänk att en enkel rostad brödskiva med smör och ost, kan förvandlas till en fantastisk gourmetupplevelse när man varit på ofrivillig svältkur i några dagar!

Med hopp om en fin vinterdag till alla, drar jag mig tillbaka till sovgemaket igen! Den här gången tillsammans med mina killar Stephen Fry, Alan Davies, Hugh Laurie, Bill Bailey och några till, det ni! Ipad är en fantastisk uppfinning, jag ligger och kurerar mig med  missarna runt mig och BBC:s bästa program någonsin: Quite Interesting! Rekommenderas varmt och du får veta saker om saker du trodde du visste, men som inte alls var som du trodde..

Quite Interesting!