thorslynn.blogg.se

 

 

 

 

 

 

 

 

Av ovanstående beskrivning, tror jag de flesta förstår varför jag älskar vintern!

 

Plötsligt är Jul och Nyår över...Och då infinner sig den stora Tomheten! Varför rusar det på så fort? Man bökar och stökar hela, halva hösten för några få dagar och så är de över! Men vilka underbara dagar det förhoppningsvis blir! Snön lyste dock med sin frånvaro och andra dämpande saker, gjorde sitt till att den rätta stämningen inte riktigt fick fotfäste här. Men vi gjorde det bästa av situationen. Det måste man göra! Eller hemsöks du av av minnen som verkligen inte hade med Julens glada budskap att göra?

Jag som är i restaurangsvängen (och lagar mycket mat hemma) har sådana minnen...När den hemgjorda julkorven sprack i koket och flöt ut till en obestämd grå massa? När man tog fel på oljeflaskorna och la den gravade strömmingen i en senapssås gjord på olivolja (jo, det har hänt)? Eller när katterna slogs och välte granen (inte här, men på ett tidigare ställe) eller när alla 22 julgästerna mätta, belåtna och smådästa, bänkat sig framför Tv:n medan du ensam skådar ut över ett kök fyllt med disk som skulle räcka halvvägs till Bethlehem?

Nu slapp vi allt detta, som tur var! Julen hos oss är inte förknippad med någon stress längre, vi gör vad vi hinner med och det brukar bli bra!

Och så var det då det här med snöns frånvaro...För det första:
Jag avskyr när det är grått, blött, mörkt och trist! Snön piggar upp, lyser upp och vädret blir torrare och jag har inte så ont i kroppen då. Sen var det ju med min starka ambition att köra Tjejvasan i år! Det började så entusiastiskt som ni minns, med inventering av skidbeståndet som dock visade sig vara just ingenting. Åtminstone udda och det kommer man inte långt på!

Jag ville ha mycket snö, för att träna och åter träna. Rullskidor, säger någon entusiast. Jag? På rullskidor? Ja om jag vill tillbringa närmaste framtiden med gipsade ben, vore det en bra idé! Kort sagt, Vasan är lagt på is (hahaha) och jag hoppas kunna köra den kommande säsong istället. Med mycket snö och bra träning före!

Jag avlade sedvanliga Nyårslöften, dvs att inte sluta med det jag redan gör! Det är bra löften tycker jag!

Med förhoppning till Er alla om ett lysande 2014, så avslutar jag härmed dagens diktning!

Klä er varmt!

November hänger utanför och är grå, trist och tradig. Jag vet inte det ja. Visst är det grått och så men det har sin charm. Jag älskar skam och säga det, när det är grått, dimmigt och disigt. Har väl alltid gått mina egna vägar och älskar alla årstider, utom våren. Den kan vi hoppa över. Då blir jag sorgsen ända in i själen och vill bara gråta.

 

 

 

 

 

 

 

 

Fasen trot! Jag tror jag gör det!

 

Dagarna rullar på. Jag tyckte att jag var och badade i förrgår och så helt plötsligt har det snöat, de flesta löven har trillat av träden och det är mörkt nästan hela dygnet. Tidens flykt skrämmer mig ibland. Man ska leva i nuet, men jag har så lätt att yrsla iväg i tanken för mycket istället för att njuta av stunden som är.

Nästa helg är det Alla Helgons Afton och Dag här i Sverige. Och i USA har man Halloween, som alltid infaller 31 oktober. Men eftersom Sverige ska knövla med allt, följer det givetvis närmaste helg och inte mitt i veckan (Konstigt att Jul kan infalla mitt i veckan? Med tanke på att det arbetande folket blir ledigt mitt i söcken och det är ju aldrig bra...)

I den här trängre familjekretsen firas bägge högtiderna så här i höstmörkret. Dock lärde jag mina barn skillnaden mellan vår Alla Helgon och Halloween redan i späd ålder. Först var vi till minneslunden där vi tände ljus över de släktingar som gått vidare, sen en stund i kyrkan som alltid avslutades med kaffe och kakor i församlingshemmet. Och sen gick vi hem och halloweenade för fullt. Jag tror det uppskattades, då vi än idag gör samma sak och lymlarna är vuxna sen flera år tillbaka.

Pumpor skäres ut och ställs på trappan. Diverse skrämmande attiraljer sättes upp i huset. Svarta ljus tänds, familjen spökar ut sig å det grymmaste och sen äter vi och har trevligt! Det är alltid trevligt med lite fest i höstmörkret! Dåligt med högtider den här årstiden. Då gäller det att ta tillfället i akt!

Någon mer film eller serie efter Twin Peaks har det inte blivit. Jag gjorde mina tappra försök, men den skruvade serien skalade av en bit av hjärnbarken, känns det som. Så jag måste lugna ner hjärncellerna och låta Twin Peaks försvinna någonstanns i det undermetvetna...En sak är säker, jag tänker aldrig mer titta på den serien! Men jag tragglade mig igenom och det är jag "stolt" över!

I övrigt är det full fart. Fast jag har tagit semester kommande vecka...Det är ju hela 11 veckor sen sommarsemestern tog slut, så det är dags att bara lata sig igen...Knappast! Jag ska måla om min säng, byta gardiner, tvätta fönster, storstäda, baka, laga mat, promenera, förhoppningsvis cykla och så vidare...

Om jag känner mig själv rätt blir det inte hälften gjort. Knappt det. Färg till sängen köpte jag för ett år sen och det har inte blivit gjort än. Kanske bakar jag lite kakor, matbröd och slänger mig på cykeln om vädret tillåter. Möjligtvis sista cykelturen för säsongen?! Jag är ingen vintercyklist! Vis av skadan med alltför många vurpor och blåmärken, har jag insett att cykeln passar bäst i förrådet då!

Och så är visst sommartiden över för den här gången i natt! Varför krångla med klockorna på det här viset? Låt det vara så kallad sommartid året runt istället! Klockorna ställs bakåt en timma, det vet jag. En gyllene regel som min kloka pappa säger: När sommaren är framför dig, ställ fram klockan! När sommaren är bakom dig, ställ tillbaka klockan!

Men sommaren lever i allra högsta grad i mitt sinne! Jag är och badar varje dag, cyklar på Öland, vandrar längst havet och....

Öland! Jag kommer direkt! Även om jag inte kan bada, kan jag höra och känna höststormen vina över land och hav, se löven virvla runt ön och njuta av tystnaden och stillheten...

Jag reser i morgon!

(Om det vore så väl)

Hösten gjorde fullt intrång med en gång. Borta var barfotavandrandet och badningen i ett enda svep. Moder Natur färgade om träden med en gång, kyliga vindar drog in och det var dags att lägga sommarkläderna inklusive de kära sandalerna i träda. Lika sorgligt varje gång, men var lite lättare på grund av den underbara sommar vi haft.

Då kommer förkylningarna smygande som ett oönskat brev på posten. Och mina leder knyts ihop, blir stela, jag rör mig som en zombie och är gisten i varje sena, knota och led. När det är riktigt kallt eller riktigt varmt ute, mår jag som en Prinsessa. Inte ont i någon led, kan röra mig obehindrat! Ja, till och med sova på magen. Trots det älskar jag, som sagt hösten.

Och då blev man ju naturligtvis däckad i ledvärken from hell, samtidigt som en härlig höstförkylning flyttade in i min lekamen. Jobba var det inte tal om, hade full sjå att förflytta mig från paulunen till köksregionerna via lilla gemaket, för att få mitt efterlängtade morgonkaffe. Det tar tid, i dessa dagar kan jag säga. Och när man sen älskar sitt jobb, blir det också jobbigt

För att pigga upp sig, kan man låna en av lymlarnas iPad och titta på film eller TV-serier. Jag äger nämligen ingen TV, sen en ung man lämnat oss för vidare äventyr i Skåne och av naturliga skäl tog sin TV med sig. Då finns det en iPad med Netflix som man kan roa sig med i horisontalläge.

Och vaddå roa sig? Jag beslöt mig för att titta på Twin Peaks. Ha riktigt marathon och bara "intensivtitta och njuta"...Njuta?! Knappast. Jag hade glömt hur fullständigt skruvad serien är. Första säsongen går väl bra, om man bortser från att man blir ganska så frustrerad över folk som pratar med vedträd, dansande dvärgar som pratar baklänges, jättar som uppenbarar sig i drömmar och ställer gåtor...Spännande och annorlunda story, onekligen. Och ett lysande skådespeleri!

Sen började jag med säsong 2...Efter några avsnitt insåg jag varför jag aldrig orkat se klart på serien. Dock har jag sett på sista avsnittet, för att se hur den stackars Laura Palmer blev mördad (en passus, så bra som den tjejen spelade fattar jag inte att hon blev Stor Stjärna efter Twin Peaks)Mördad av sin far som i sin tur var besatt av en demon som hette Bob och försvann i månens bleka sken, förklädd till en uggla...

 

 Några fick väl andra roller och blev lite kända. Min favorit är inte någon av huvudkaraktärerna utan den cyniske, bittra och iskalla patolog som FBI skickar till Twin Peaks. Samt rollen som FBI-chef som är halvt döv och skriker när han pratar, hahaha! Egentligen inte ens roligt, men hans karaktär är så lysande och den görs av regissören, David Lynch själv!

Nu har jag plågat mig igenom de flesta avsnitten, men har 5 kvar och då har mördaren erkänt, samt även tagit sitt liv...Då undrar man, vad gör folk de återstående avsnitten?! Och då återstår den stora frågan, orkar jag titta klart den här gången? Vad blir det för skruvade saker nästa gång, och nästa?

Så något vidare uppiggad blev man ju inte! Tvärtom, det lutar mot att jag går ut och ylar mot fullmånen i ren frustration.

Men musiken och introt, måste vara bland de vackraste i TV-historien! Enkelt, mjukt och oerhör vackert. Till och med yngste gossen som har MVG i filmkunskap och inte blir särskilt imponerad av någonting, höll faktiskt med sin mamma! Lade huvudet på sned, lyssnade och log och sa: Det är faktiskt riktigt bra! Bättre betyg kan det väl knappast bli!

Nåja, jag har gett mig sjutton på att jag ska klara av Twin Peaks, alla avsnitten. Det var bara illa valt att välja den när man inte är på topp, vare sig fysiskt eller psykiskt. Och envis som jag är, kör jag vidare!

Sen får det bli något riktigt roligt istället! Som Black Books, en oerhört rolig komedi om en liten bokhandel i London, där ägaren är minst sagt udda! Rekommenderas varmt!

Vi ses bland bokhyllorna!

MAT
Helt plötsligt har det blivit modernt med RIKTIG mat igen! Jag prenumererade på en välkänd mattidning i många år, men slutade för några år sedan då matlagningen mer blev av experimentkaraktär och korslagda ärter och minimala portioner inte riktigt blev min grej! Men jag har kvar tidningarna som är cirka 20 år gamla och recepten är bra! Vad som slår mig är dock att i alla recept så avslutas det med slutklämmen: Använd gärna lätt-produkter! Förfärligt! Lättprodukter är rena vansinne och triggar igång hungerskänslorna samt att det för det mesta är kemiskt! Hu!

Alla ska/skulle ha Lätta på smörgåsen, ett rent kemiskt medel med smörsmak..Förfärligt! Men den trenden gick jag inte på! Tack och lov för det! Mina barn är uppfödda på röd mjölk, riktigt smör och grädde i maten. Jag inbillar mig att det är mycket därför de är ovanligt friska och näppeligen överviktiga.


Den här grafen visar väl med all önskvärd tydlighet vilket som är mest hälsosamt!
Dåtidens miljökämpe hette Björn Gillberg och var våldsamt emot den nya tidens kemiska hemskheter som skulle kallas för människoföda! Vem minns inte Prädd (bara ordet får man rysningar av) ett rysligt kritvitt pulver som var gräddersättning...Gräddersättning? Vad kostade inte det att framställa denna kemiska ersättning istället för att använda riktig grädde? Detta förfärliga Prädd, försvann ganska snart från hyllorna den dagen Gillberg medverkade i ett konsumentprogram i tv. Han valde att tvätta två vita skjortor, den ena i Prädd och den andra i låt oss säga Via. Vilken som blev vitast? Den som var tvättad i Prädd naturligtvis! Så vad det innehöll vill vi inte veta!

Vidare med smakförstärkare av olika slag, färgämnen som är cancerframkallande och just dessa ersättningar för naturliga smaker. Vanillin är en sån sak. Vanillin är rötskadad gran, som mals till ett fint pulver och sen dränks med vaniljessens...Jag använder VANILJsocker när jag bakar.
För mig är valet enkelt, naturliga råvaror och inget fusk! Du mår bättre om du använder naturliga råvaror. Man blev ju TJOCK av grädde och smör, det är dock sockret som är den största boven!
Man kan äta allting, dock inte alltid!

 

Ät och njut och må gott <3

Sitter än en gång och funderar på hur jag ska bli rik...Det har jag nog funderat på de sista 50 åren och än har jag inte lyckats. Så det kanske är lika bra att gilla läget, så här är det förstår du, Marie! Det var aldrig meningen!
Drömmen att ge ut en kåseribok lever i högönsklig välmåga. Säger som min mentor och ledstjärna Thorsten Ehrenmark: Nedtryckt i rätt ordning, kan dessa tangenter med min hjälp skapa litteraturens största mästerverk...Låter oerhört enkelt och med tanke på att det bara är 28 bokstäver, ett antal siffror, krumelurer och annat verkar det ännu lättare. Men det är det ju inte! Frågan är i vilken ordning man ska trycka ner dessa för att åstadkomma just ett mästerverk.
Men när man ser och hör vilka som får Nobelpris i litteratur, behöver man nog inte vara särskilt konstnärligt lagd. Nu är ju allting relativt här i världen, det som är konst och kultur i något annat land är kanske inte det här. Och det som är konst och kultur i Sverige, finns inte för det har regeringen (Forum För Fårskallar) bestämt.

Hörde en gång att för att få Nobelpriset i litteratur måste man uppfylla tre kriterier:
1. Du måste vara totalt okänd (där har man kanske chansen)
2. Du måste ha ett namn ingen kan uttala (där börjar det att bli svårare, mitt namn är inte särskilt svåruttalad)
3. Du ska inte vara översatt till något begripligt språk
Och med tanke på hur Nobelkommittén i alla tider valt de mest märkliga människor, med några få undantag som till och jag i alla fall hört namnen på, ska det kanske inte vara så svårt att få det priset? Eller?

Detta KONSTNÄRLIGA pris, förefaller mig ytterst märkligt att det haussas upp till enorma proportioner. Människan har skrivit en bok eller flera böcker! Är inte dessa kvinnor och män som får Nobelpriset i Medicin, kemi och fysik dubbelt så mycket mer intressant än en yrslig poet ingen människa orkar läsa? Som sagt vad som är konst och kultur, bestämmer staten. En känd svensk sa en gång: Kultur i statens ögon är när det är mer fölk (värmlänning) på scenen än i salöngen :) DET är väl en sanning som stämmer i allra högsta grad! Ju märkligare och mer galet uppträdande på våra scener, desto högre kulturbidrag. Skulle någon komma dragandes med gammeldags lustspel och lättsam underhållning, ja då blev det allt till att gå runt med tiggarbössan eller starta insamling bland lustspelsintresserade, annars bleve det inte en krona!

Minns med fasa en "konstinstallation" på Norrlandsoperans scen för några år sen. En minst sagt galen konstnärinna erbjöd sig att KISSA in scenen för 10.000 kronor...Och den konstnärlige ledaren blev lyrisk..Då trappade jag totalt tron på sk konstnärliga ledare. Är det konstnärligt? Bara perverst och äckligt! Usch, tycker jag! Och när man sen ser SVTs skrattretande program (har bara sett brottsstycken) Kulturpanelen, ja då borde man ha betalt av Radiotjänst istället för att betala!

Tacka vet jag Gert Fylking som i ett antal år, alltid när Nobelpristagaren i litteratur skulle kunngöras, utropade: ÄNTLIGEN! Hur märkligt valet än var! Först trodde man det var en riktig kulturknutte, men sen visade sig det vara den lattjo gamängen! Det slutade att han blev portad från Svenska Akademiens presskonferens! Då tog han helt sonika kontakt med Dramatens sminkörer som gjorde om honom till oigenkännlighet, så han kunde gå dit i ytterligare några år och ropa ÄNTLIGEN! Hahaha, roligt var det och de flesta konstaterade att Svenska Akademien har ingen humor!
Men det visste vi ju förut!

Dagen som gick började med dimma över nejden, skog och ängar, hagar och åar. Sen lättade den och fram kom en ljuvlig Indiansommardag med lite kylig luft, värmande solstrålar och azurblå himmel.

Då åkte badskorna på igen, här ska det knallas barfota och nästan barfota så länge det går!

Efter att ha städat jordkällaren, miljöat och varit allmänt duktig var det dags för dagens cykeltrip som blev 3.75 mil! Inte illa, jag var mycket nöjd efteråt.

Vad har då bilden med cykling att göra? Knappast att jag kommer upp i den hastigheten på mina irrfärder och i synnerhet inte med den cykel jag har.. Nej, jag filosoferade lite över bilkörning i allmänhet och fortkörning i synnerhet under min tur idag.

Vi ställer oss följande fråga: Vad betyder skylten?

A. Max 70 personer får vistas på vägen
B. Ingen över 70 år göre sig besvär här!
C. Detta är LÄGSTA tillåtna hastighet

För det kan väl inte vara så att det är HÖGSTA tillåtna hastighet? Det har jag aldrig märkt. Jag tillhör de konservativa, trångsynta och den enfaldiga skara som tror att det är maxhastighet. Vilket jag är ganska ensam om att tro. Var jag än kör där det är 70 (andra hastigheter med, fast mest vid 70) blir jag våldsamt omkörd av företrädesvis mycket irriterade och arga män som:

A. Tutar och hötter med näven
B. Blänger i backspegeln och pekar finger
C. Glor och försöker "preja" mig av vägen

Ska jag då:

A. Peka tillbaka?
B. Skrika och tuta och blinka med lamporna?
C. Alltsammans, plus åka ifatt och preja av vägen?

Jag är rädd om mig, min bil, mina medtrafikanter och har alltid något öga i dikeskanten och skogsbrynet så att det inte kommer något djur jag kan skada. Efter en ganska så illa krock i ungdomen blev jag livrädd för att köra det minsta över hastighetsgränsen utan beslöt mig för att bli laglydig i den mån det går...Orsaken till den krocken var att jag satt och speglade mig och såg inte att bilen framför stannade för att svänga till vänster...

Det är preskriberat nu så det kan väl lika väl avslöjas. Ungdomligt oförstånd är bara förnamnet. Jag hade en ganska pigg liten Opel Kadett som var bra och trevlig att köra. Det var bara det att den definitivt inte var gjord för att braka in i en Volvo med dragkrok...Ack, min lilla bil såg ut som ett dragspel. Den gick visserligen och räta ut, men blev sig aldrig riktigt lik efter den smällen.

Samtidigt bekymrar det mig om det är jag som orsakar högt blodtryck, blodstockning och adrenalinkickar hos andra förare för att jag kör laglydigt? Men å andra sidan är det inte mitt bekymmer, ibland önskar jag att sheriffen stod bakom nästa hörn och stoppa olydiga fartdårar. Då skulle jag glatt åka förbi och VINKA! Men det törs jag inte, för då hinner de snart ifatt mig och då blir det:

A....
Nä, det vill jag inte ens tänka på!

Jag håller mig till cykeln så långt det är möjligt! Dock måste jag in till jobbet och då är jag de låga hastigheternas Drottning!

Tur man åker i gryningen och är rätt alena på vägarna!

Pengar luktar inte, sägs det...Så har "anrika" internatskolan Lundsberg öppnat igen...Money Talks! Ingen ska väl ens i sin vildaste fantasi inbilla sig att skolan öppnade bara för att? Klart att pengar har bytt ägare, det har nog prasslats hej vilt från Von Schinkelschnitzel, Af Si och Så, Baron Den, Grefve Det och så vidare. Allt för att slippa ha ätteläggen hemma.

En intervju i statlig television, beklagade sig en pärlbeströsslad dam hur besvärligt detta skulle bli med en stängd skola! Hon hade ju så vaaaaansinnigt mycket möten som hon absolut inte kunde ställa in. Ja hon kunde nog inte ens hämta lilla Henriette...

En skola ökänd för pennalism, trakasserier och fruktansvärd så kallad nollning borde ha stängts för gott! Hur en sådan gammal, stockkonservativ institution får fortleva är en gåta. Nej, det är det inte förresten: Money Talks!

En kändis var så upprörd i ett mail att det är konstigt att han inte svimmade av ren indignation! Med STORA BOKSTÄVER var han ohyggligt UPPRÖRD! Det var stor SKANDAL att Skolinspektionen utövade MAKTMISSBRUK och så vidare. Flosklerna uppradades efter varandra så man trodde rent av att han var politiker.

Ska en sådan här skola få uppfostra "framtidens män och kvinnor" som de tycker sig göra? Rektorn är ett fegt mähä som kallar strykjärnsbränningen för "pojkstreck". I styrelsen sitter alla dessa Af, Von, Vid och af och hans moster. Gud bevare mig för sådana framtidens människor!

Och nu dras det en djup suck av lättnad ur briljantströsslad barm! Vi tar en drink till, tack och lov att vi slipper ha ungarna hemma igen.

Money talks

Helgen som gick blev lite tokig. Förändringen blåste mig ända till Helsingborg tur och retur (samma dag) en körning på 97 mil...Någonting man bara gör i sin vildaste fantasi, men ibland måste man vare sig man vill eller inte. Det var på lördagen, vilket innebar att man kände sig mycket märklig på kvällen och även under söndagmorgonen.

Jag beslöt mig för att ta en lång och härlig cykeltur (vilken överraskning) och konstaterade att kunna cykla i september i shorts, linne och badskor är ytterst ovanligt. Cykelkorgen packades med Risifrutti, vatten i mängd och frukt och jag styrde kosan mot välsignade Väringen, för att ta mig halvvägs runt sjön och göra avstickare till mina smultronställen.

Att cykla med den varma vinden som omsveper dig är en lisa för själen, så underbart och skönt. Nu har högsommarens dofter bytts ut mot doft av skog och mark, mylla, mossa, svamp och en bitande känsla av att hösten står och lurpassar bakom nästa träd.

Vid Kägleholm stannade jag för en rejäl stund vid den fantastiska slottsruinen. Bilden ovan visar en liten del, där pelare ligger kvar och fantasin eggar. Hur vackert måste inte detta Barockslott ha varit i sin fulla prakt som  ägdes av bland annat Gustav Vasa, Ebba Brahe och Magnus Gabriel de la Gardie varit? Gamla koppartryck visar ett praktfullt slott med många flyglar. Tyvärr gick det samma öde till mötes som många slott, det brann ner 1766.

Tankarna flyger till Riddarnas Bro! Denna mytomspunna, sägenfyllda och spökande del av Kägleholm. Mellan Ödeby och själva Kägleholmen går en smal liten å och en ganska ny bro binder samman dem. MEN går man ner bland lövverk och grenar, snubblandes i vattenbrynet så hittar man det överväxta gamla brospannet och i vattnet ser man pelarna av den gamla bron (synns på bilden). Utsikten mot sjön är bedövande vacker och jag minns vad sägnen berätar om bron. Alltid i skymningen om det är alldeles tyst, ska man sitta vid under den "nya bron". Då hör man hur Riddarna till Kägleholm kommer ridandes i full mundering...Man hör hovar som klampar på bron och skrammel av riddarnas rustningar innan de drar bort mot slottet...

En moster i släkten hörde sägnen som ung och bestämde sig för att det där ska jag minsann kolla upp! Hon begav sig till Riddarnas Bro för att bli övertygad om att det bara var en sägen och ingenting annat. Moster satt sig vid brospannet med en väninna och rätt som det var hördes hästhovar och skrammel...Moster är en mycket krass person men det kunde hon inte förklara och blev både skräckslagen och förtjust på samma gång. Någon gång ska jag själv kravla ner till det gamla brospannet och lyssna efter Riddarna...Det kittlar fantasin och jag älskar det!

Cykelturen blev 4.7 mil vilket inte var så illa. Inte med tanke på att min ordinarie cykel hade punktering, jag fick ta reservcykeln. Den är i och för sig ok, men jag sitter lite lattjo på den. Och inte blev det bättre av att när jag var så långt hemifrån jag kunde (innan jag styrde färden tillbaka) sade det FLUMP och så hade sadeln åkt ner ungefär 1 dm...Det gjorde att det kändes som jag cyklade på en barncykel, samt att skruven som satt i sadeln försvann så den svängde fram och tillbaka...Undertecknad såg ut som jag utförde en cha-cha eller möjligtvis Hula-Hula sittandes på en "barncykel"...Det gjorde att rygg, nacke och ben idag icke är vad de borde vara. Jag får nog vänta med cyklingen några dagar, till en viss morfar fixat punkteringen!

Dessa Indiansommardagar som passerar trycker jag till hjärtat och bevarar till kallare väderlek. Hela sommaren bevarar jag i själ och hjärta.

Än njuter vi av varma vindar och gassande sol, daggvått gräs om morgnarna och azurblå himmel.

Men kör 97 mil igen på en och samma dag, det gör jag inte!

Så har september gjort sitt intåg vare sig vi vill eller inte!
På tal om tåg, i helgen hade Nora Bergslags Veteran Järnväg stor Grand Finale i samband med Nora Marknad! Det har varit en fantastisk säsong, mycket folk och vi som jbbbar tycker det har varit oerhört roligt!

Undertecknad var stationerad i Gyttorp i lördags säljandes biljetter till hågade resenärer som ville åka ångtåg ner till marknaden uti Nora! Det gick över förväntan, över 100 resenärer valde att parkera uppe hos mig och ta tåget in till staden. Perfekt! Inget trassel med parkering i en stad som är helt avstängd i samband med marknaden.

Många glada små och stora barn, stod på perrongen och hörde ångvisslan komma och förväntan var stor i allas ögon. Det som gladde mig oerhört var när jag frågade barnen: Ska ni åka till marknaden och köpa godis? Och fick svaret: Nä, vi ska åka tåg! RIKTIGT tåg! Alltså gladde mig för att de tyckte det var roligt att åka tåg, godis blev liksom extra bonus och inget annat. Det finns hopp för att kommande generationer ska älska gammal fin kultur!

För några år sen var Museijärnvägen hotad av nedläggning. Eftersom de flesta politiker framstår som Forum För Fårskallar, var Nora Kommun inget undantag. Sånt gammalt bjäfs som en museijärnväg! Pfui, vi bygger en pendel mellan Nora och Örebro istället...Kosta vad det kosta vill! Lokstallarna skulle rivas, även den gamla anrika stationen skulle gå samma väg. Och samtliga maskiner säljas eller skrotas, vilket som behagade NBVJ bäst, tyckte kommunen. Tack Gode Gud att det inte blev så! Dels folkstorm, ingripande och tagande i örat av Riksantikvarieämbetet och vips hade vi vårat trafiktillstånd tillbaka! För det passade naturligtvis politikerna på att dra in.

En av de mer driftiga gossarna i föreningen, hittade bland skrot och nedrivna ledninga skylten LIVSFARLIG LEDNING, som sitter vid alla järnvägar. Den lutades mott kommuhuset en mörk natt för några år sen...!! Skämtet uppskattades inte av de sittande politrukerna, men desto mer av befolkningen som för allt i världen inte ville bli av med sitt dragplåster!

Men nu tuffar tågen för fullt, säsongen har varit lysande och ibland får man lite töntstämpel på sig av folk som tycker att tåg är fånigt! Det är kultur, tycker jag! Ett stycke historia i sin finaste bemärkelse, när Sverige blev "industrialliserat" och det blev enkelt att ta sig fram genom landet!

Att sen dagens Statens Järvägar har oerhört svårt med sina tidtabeller är en helt annan femma. NBVJ kommer alltid i tid och avgår i tid!

Väl mött nästa sommar i Nora :)

Tänk att sommaren, den ljuva underbara sommaren fortsätter! Min låååånga semester är slut och jag har snart jobbat en vecka. Visst är det märkligt, man är ledig hela sommaren och hinner med mycket olika saker och vips när man är tillbaka, känns det som man inte varit borta alls!

Det är kyliga, klara nätter, dimstråk på mornarna och daggvått gräs. Men när jag kommer hem från jobbet, tassar jag barfota genom det lena, mjuka gräset! Så underbart att fortfarande göra det! Solbrännan är kvar och jag saknar Öland av hela mitt hjärta. Jag trampar mina stigar där i tankarna varje dag!

Idag efter jobbet tassade jag barfota ner till min "tjusarbänk" under det uråldriga äppelträdet och bara satt tyst och njöt. Njöt av vindens sus i trädkronorna, humlorna som lite dåsigt surrar och nästan snubblar in i blommorna som är kvar, dofterna från trädgårdslandet: Dill, Basilika, Timjan, Gräslök, Rosmarin, Oregano och mina härliga tomater! Oreganon tror att den växer någonstans runt Medelhavet, för idag mätte busken (för den har utvecklats till det) till över en meter! Det kallar jag bra jordmån! Den har blommat i omgångar. Bin och humlor älskar den och är ständiga gäster i de nektarstinna små blomklasarna.

Tankarna far vidare till min Taltrast som med sina fantastiska drillningar, underhöll mig halva sommaren. Plötsligt tystnade han och jag trodde han flygit sin väg. Han hade flygit till Himlen, jag hittade honom död nedanför burspråket en morgon. Förmodligen har den stackaren brutit nacken mot fönstret. Han begravdes i den vackraste delen av trädgården under hedersbetygelser och Den Heliga Franciskus bön till alla djur. Oändligt sorgligt och det är så tyst numera.

Överhuvud taget är det dåligt med fåglasång så här års Jag hör mina tranor trumpeta ned över ängarna, samt en flock skräniga kajor som har konsert vid 4 på morgnarna. Det känns som man bor i ett kyrkotorn! Ibland låter det som de skrattar, de kanske berättar historier för varandra om vad korkade människorna är! Göken han tystnade redan efter Midsommar. Jag saknar de ljuden.

Månen, Tjusar-August har gäckat mig hela veckan. Lyser blank, klar och kall hela nätterna på den djupblå himlen och det är omöjligt att komma till ro. Det är inget nytt påfund för mig, min mamma har berättat att jag redan som liten tulta, inte ens fyllda ett år, satt upp i sängen på nätterna när månen var i farten och var full..Men visst är augustimåne vackert! Månen känns så oändligt nära så här års.

Det skördas och tröskas (heter det så fortfarande?) och ljudet och synen av skördetröskor och traktorer inger mig med en lugn och trygg känsla. Som vi fick lära oss i småskolan: Bondens Möda, Vår Föda! Kloka och vackra ord!

Tänk vad man kan fundera på genom att sitta på en Tjusarbänk under äppelträdet! Och så sakta vandra tillbaka upp mot huset, vattna blommorna som ännu är fina, prata lite med grannens Kisse som oftast sitter och betraktar mig när jag vattnar, strosa runt huset, kika in i vedboden som yngste sonen fyllt till brädden med ved. Vi slipper verkligen frysa i vinter!

Men än är det sommar, sensommar och med hopp om många underbara Indiansommardagar! Det dröjer innan fyrarna tändas längst höstens långa kust, nu njuter vi av dagarna som är! Fångar dagen, famnar livet och känna lycka att finnas till.

Sommaren lider onekligen mot sitt slut vare sig man vill eller inte. Skuggorna blir längre och kvällarna mörka.

När jag är ute på mina cykelturer, värmer solen men i skuggiga partier blir det höstkänsla. Luften börjar bli klarare med kyliga mornar som följd. Det kommer doftstråk virvlande som minner om hösten. Dill? Mossa? Lavendel? Ogripbara men så välbekanta.

Tranorna har samlats nere på ängarna för att äta upp sig inför sin långa färd söderut. Jag hör deras hesa skri varje morgon. Förra sommaren såg jag och dotra ett fantastiskt sceneri, 100-tals tranor som cirklade runt på himlen och väntade på termiken. De virvlade upp, upp och rätt som det var, hade de försvunnit.

Jag ville jag vore en fågel som flög mot sydligare nejder. Förändringens kalla vind har börjat blåsa hårdare och snart är det inte sig likt, det liv jag hade. Förändringar är inte alltid av ondo, men kan vara svårt att greppa när allt sker för snabbt.

Snart tändas alla fyrarna längs med höstens långa kust. Låt oss ta tillvara på den sommar som fortfarande hänger kvar därute än. Önska ytterligare ljusblå dagar som seglar förbi.

Jag är inte speciellt äventyrlig av mig. Inte i den mening att jag älskar att klättra upp i berg och dylikt. Men ibland överträffar verkligheten dikten.

I våras när Dotra och jag var ute på en av våra senvanliga "irrfärder/biläventyr" i länet, åkte v i uppåt Kilsbergen. Detta Kilsbergen för mig har bara varit ett skogsöverklätt bergsmassiv med en radiomast på toppen. Jag har nog inte funderat så mycket vad som kunde gömma sig i skogarna.

Rätt som det var stod det en skylt: Trolldalen 4! Oj vad spännande det lät, så vi beslöt oss för att ta en tur under sommaren. Nu har ju andra äventyr kommit emellan, men igår var det dags!

Vi styrde kosan mot Kilsbergen och min lilla bil stånkade och pustade i de minst sagt branta backarna uppför. Rätt som det var, dök en parkeringsplats upp till höger med pilar åt olika håll, med rösade leder åt Vargkitteln samt Trollgrytan, bara namnen ingav stor förtjusning. Vi borde ändå ha tänkt på att skyltarna var väldigt slitna, samt att det såg ut som någon försökt slipa bort namnen...Men eftersom vi ( i alla fall jag) handlar först och tänker sen, hojtade: Då går vi! Och det gjorde vi...Gick och gick är kanske för mycket sagt,travade, snubblade, klättrade över nedfallna träd, ibland fick vi krypa under och jag konstaterade med halva skogsfloran i håret, att här har då ingen gått på många år, mycket märkligt!

Det fanns blåbär i mängd och hallon som var så goda. Vi hoppade över stenrösen och klättrade och kröp, för att komma fram till det "magnifika vattenfallet Vargkitteln". Nu var ju inte vattenfallet sånt vattenfall jag hade framkallat i huvudet och snarare en liten å, som ändå störtade sig ganska djupt ner i ravinen. Men oerhört vackert, när man insett att större än så här är det inte!

Precis ovanför fallet fanns en liten klippavsats som jag siktade in mig på. Där kunde det bli fina bilder, med ravinen, storskogen och det ystra lilla vattenfallet. Sagt och gjort, jag klev upp på klippan och skulle just höja kameran, när Dotra sa: Mamma? Jag vände mig om och såg henne peka på några märkliga saker som surrade ilsket i solskenet. Först såg jag inte vad det var, sen slog det mig med full kraft och hemsk fasa JORDGETINGAR (till saken hör att jag är allergisk mot getingstick..) Klantiga Marie hade naturligtvis klivit rätt i boet! Under bråkdelen av en sekund flammade skräcken upp med hiskelig fart och jag sprang som skjuten ur en kanon iväg över stock och sten! Sprang förresten, jag måste ha flygit, jag har inget minne av några steg! Dessvärre han två illasinnade flygfän sticka mig, en på vaden och en i låret! Jag flydde för glatta livet in i skogen utan att vare sig trilla på stock, sten, landa i vattenfallet eller stupa ner i ravinen! Änglavakt? Ja, eller Skogsrået som vaktade!

Och det märkliga var att jag inte kände av betten annat än just riktiga bett! Kanske berodde det på att de inte fick ordentligt grepp med gadden genom mina jeans, samt att jag likt en kvinnlig Usain Bolt störtade genom skogen.

Trots getingfadäsen beslöt vi oss för att fortsätta, jag kände mig mest rädd och darrig, ingen allergisk reaktion verkade dyka upp. Vi gick och gick, snubblade vidare och så då kom vi fram till nya och fina skyltar och en annan grusväg...Då hade vi alltså gått den gamla övergivna vägen och vi har kunnat spara oss massor av besvär! Men samtidigt ( i alla fall efteråt) så var det fantastiskt att klättra i ravinen åt "fel håll"!

Naturligtvis så öppnade sig himlen lite då och då, så det såg ut som vi simmat större delen av vår vandring. Men vi hittade Trollgrytan som är en fantastisk grotta! Färden rekommenderas varmt om man tar rätt väg. Och som grädde på moset, upptäckte naturligtvis Tor mig och vi fick en rejäl åskknall precis ovanför våra huvuden...Då fick det vara nog med äventyr! Vi beslutade oss för att gå tillbaka till bilen och åka hem. Om man hittade den, ja...

Våra irrfärder resulterade i ett totalt hjärnsläpp från min sida vad gäller väderstreck. Jag som brukar vara så stolt över att "jag hittar minsann"! Tur man har en doter som har alla hjärnceller på plats. Vi fick visserligen traska en bra bit, men det var åt rätt håll och mitt jubel visste inga gränser när jag upptäckte bilen till slut! Fast jag tjatade hela tiden att vi går åt fel håll ända tills jag insåg att jag var totalt överbevisad.

Idag är getingssticken väldigt ömma och varma, men ingen allergi! Märkligt, jag som brukar bli så dålig!

I övrigt så värker kroppen som jag deltagit i en brottningsmatch/slagsmål! Min lekamen är inte van vid den sortens övningar över stock och sten, under träd och rötter! Tacka vet jag cykling!

Av den långa, långa cykelturen i går, blev stoft och ingenting. Kom endast iväg 1.6 mil! Solen lyste, vindarna var varma och sköna och jag gav mig iväg med packad cykelkorg, 20 kronor i fickan (till M/S Åbäket) för jag tänkte ta mig Hemfjärden runt i ensamt majestät. Jag räknade ut att tur och retur Törnelund borde bli bortåt 8 mil, vilket skulle ha passat mig ypperligt igår.

 

Meeeen det stora oväder som låg på sidan om, fnös jag bara åt. Kommen uppå den branta Käglanvägen, ringde mor och frågade om jag inte skulle vända om, då vädret i byn blivit hastigt hotfullt. Inte, svarade jag glatt! Jag har vädret till höger om mig, på andra sidan sjön och jag cyklar mot det fina vädret...!

 

Är det någon som vet hur hastigt ett åskoväder kan komma farandes? Jag borde veta det eftersom jag varit med om det tidigare, men man kan ju inte påstå att jag blivit vis och klok med åren, tvärtom...Naiv och godtrogen, passar bättre! Jag cyklade glatt vidare och från ingenstanns kom Tor farandes, det blixtrade och small med en gång, helt utan förvarning! Ovädret var precis bakom mig! Jag skrek HJÄLP högt och vinglade in på första bästa skogsväg. Och så öppnade sig himlen fullständigt...Det blixtrade och small och det var som att hälla hinkar efter hinkar med vatten över mig. DÅ kom tårarna! Hu så otäckt att stå mitt ute i en dunge med Tor dundrandes precis ovanför! Ack, så liten man är inför naturens enorma krafter.

 

Oroliga lymlar ringde och kom farandes direkt och hämtade mig. Trots att det bara tog 15 minuter från de att de ringt, kändes det som jag stod där i flera timmar, rädd och eländig! Det konstaterades snabbt att någon cykel fick inte rum i vår lilla bil, utan den fick ledas in i skogen, låsas fast runt ett mindre träd med löfte om att snart bli hämtad!

 

Jag kommer inte och ge mig ut något mera om vädret är det minsta hotfullt! Hu, så rädd jag blev! Nej, det ska vara toppväder, molnigt går också bra naturligtvis men inte med Åskguden i horisonten som kan komma farandes när och hur han vill!

 

Cykeln? Den åkte jag och en viss morfar och hämtade med rejäl Volvo och cykelhållare några timmar senare!