Eftertankens kranka blekhet...

Jag som är i restaurangsvängen (och lagar mycket mat hemma) har sådana minnen...När den hemgjorda julkorven sprack i koket och flöt ut till en obestämd grå massa? När man tog fel på oljeflaskorna och la den gravade strömmingen i en senapssås gjord på olivolja (jo, det har hänt)? Eller när katterna slogs och välte granen (inte här, men på ett tidigare ställe) eller när alla 22 julgästerna mätta, belåtna och smådästa, bänkat sig framför Tv:n medan du ensam skådar ut över ett kök fyllt med disk som skulle räcka halvvägs till Bethlehem?
Nu slapp vi allt detta, som tur var! Julen hos oss är inte förknippad med någon stress längre, vi gör vad vi hinner med och det brukar bli bra!
Och så var det då det här med snöns frånvaro...För det första:
Jag avskyr när det är grått, blött, mörkt och trist! Snön piggar upp, lyser upp och vädret blir torrare och jag har inte så ont i kroppen då. Sen var det ju med min starka ambition att köra Tjejvasan i år! Det började så entusiastiskt som ni minns, med inventering av skidbeståndet som dock visade sig vara just ingenting. Åtminstone udda och det kommer man inte långt på!
Jag ville ha mycket snö, för att träna och åter träna. Rullskidor, säger någon entusiast. Jag? På rullskidor? Ja om jag vill tillbringa närmaste framtiden med gipsade ben, vore det en bra idé! Kort sagt, Vasan är lagt på is (hahaha) och jag hoppas kunna köra den kommande säsong istället. Med mycket snö och bra träning före!
Jag avlade sedvanliga Nyårslöften, dvs att inte sluta med det jag redan gör! Det är bra löften tycker jag!
Med förhoppning till Er alla om ett lysande 2014, så avslutar jag härmed dagens diktning!
Klä er varmt!