Höstgnäll
Och så var hösten här igen. Den kom stormandes med en gång. Ena dagen shorts och sandaler, nästa dag rejäl sko med strumpa på, vare sig man vill eller inte.
Jag måste erkänna att jag älskar hösten, mycket mer än våren. Våren den årstid då alla blir glada, spralliga och mycket upprymda. Utom jag. Jag blir deprimerad, vill skrika och gå och gömma mig. Våren är bara förknippad med ångest, gråt och förtvivlan. Nu tycker säkert många att jag är fullständigt galen "våren som är så underbar", ja när alla knoppar brustit och det liksom är klart, då kan jag njuta. Men hösten...den underbara, ljuvliga färgsprakande hösten är härlig!
Denna hösten blev dock en oändligt sorglig sådan. Min älskade kisse Zeke dukade under för cancer i lymfkörtlarna och blev änglakisse, alldeles för tidigt. Sorgen och saknaden är så smärtsam. Han var speciell, lille Zeke. Född i Åstorp, skulle avlivas för han var så ful och kallades Skräp...Vilka idioter det finns! Vi ryckte ut och hämtade Zeke, som fick det bästa kisseliv som finns. Men han togs ifrån mig alldeles för tidigt. Naturen följer ingen logik, det vet vi alltför smärtsamt när det gäller livet överhuvud taget. Älskar dig, Zeke och vi ses igen!
När hösten riktigt tar sitt grepp om oss med gråa nyanser, nakna träd, dimma, regn och gärna lite lagom höststorm då myser jag! Det är underbart. Då vill jag vandra efter ett stormpiskat hav, där vågorna är gråa och vilda, känna den saltmättade vinden och bara njuta av naturen. Galen? Visst! Men vem har sagt att man ska vara som alla andra?
Efter den magiska sommaren, har jag haft svårt att anpassa mig i vardagen. Den gudomliga Operasommaren (nu börjar hon igen) gjorde mig helt salig, lycklig och fantastiskt glad. Uppvaknandet blev grymt och hårt, jag föll och föll hårt. Skenet uppe, givetvis man är väl proffs. Men hjärtat och själen är minst sagt sorgsna. Och de vänner man tror finns för en, helt plötsligt tycker att man är patetisk ja då blir man ytterst konfunderad och trodde att vänskapen ska väl hålla även när man mår fundamentalt dåligt?! Men så kan det vara! Och då strör jag inte mer energi på det!
Min tumme...den gör ont och det har snart gått två månader sen jag skulle få operationstid. Men det har jag ju naturligtvis inte fått. Och man märker helt plötsligt vad grymt beroende man är av sina tummar. Däremot har jag blivit en fena på att sätta upp håret med vänster hand, knyta skorna på ett ytterst märkligt sätt samt jobba med helt fel muskler, vilket innebär smärtor i hela kroppen...Men vad gör man inte för att hålla sig på topp...? Cest la vie och den som lever får se om USÖ behagar giva mig en operationstid i rimlig tid. Rimlig tid innan Jul. Och blir det för nära Jul, ja då får det vänta! Jag med mina traditioner, bakning, matlagning, godistillverkning osv osv. Hur skulle jag kunna leasa ut det ens till de närmaste om jag har handen gipsad? Inte en chans!
Ja då var det slutgnällt för den här gången. Tack för mig och på åter hörande!
Ta hand om varandra därute i oktobermörkret!
Jag måste erkänna att jag älskar hösten, mycket mer än våren. Våren den årstid då alla blir glada, spralliga och mycket upprymda. Utom jag. Jag blir deprimerad, vill skrika och gå och gömma mig. Våren är bara förknippad med ångest, gråt och förtvivlan. Nu tycker säkert många att jag är fullständigt galen "våren som är så underbar", ja när alla knoppar brustit och det liksom är klart, då kan jag njuta. Men hösten...den underbara, ljuvliga färgsprakande hösten är härlig!
Denna hösten blev dock en oändligt sorglig sådan. Min älskade kisse Zeke dukade under för cancer i lymfkörtlarna och blev änglakisse, alldeles för tidigt. Sorgen och saknaden är så smärtsam. Han var speciell, lille Zeke. Född i Åstorp, skulle avlivas för han var så ful och kallades Skräp...Vilka idioter det finns! Vi ryckte ut och hämtade Zeke, som fick det bästa kisseliv som finns. Men han togs ifrån mig alldeles för tidigt. Naturen följer ingen logik, det vet vi alltför smärtsamt när det gäller livet överhuvud taget. Älskar dig, Zeke och vi ses igen!
När hösten riktigt tar sitt grepp om oss med gråa nyanser, nakna träd, dimma, regn och gärna lite lagom höststorm då myser jag! Det är underbart. Då vill jag vandra efter ett stormpiskat hav, där vågorna är gråa och vilda, känna den saltmättade vinden och bara njuta av naturen. Galen? Visst! Men vem har sagt att man ska vara som alla andra?
Efter den magiska sommaren, har jag haft svårt att anpassa mig i vardagen. Den gudomliga Operasommaren (nu börjar hon igen) gjorde mig helt salig, lycklig och fantastiskt glad. Uppvaknandet blev grymt och hårt, jag föll och föll hårt. Skenet uppe, givetvis man är väl proffs. Men hjärtat och själen är minst sagt sorgsna. Och de vänner man tror finns för en, helt plötsligt tycker att man är patetisk ja då blir man ytterst konfunderad och trodde att vänskapen ska väl hålla även när man mår fundamentalt dåligt?! Men så kan det vara! Och då strör jag inte mer energi på det!
Min tumme...den gör ont och det har snart gått två månader sen jag skulle få operationstid. Men det har jag ju naturligtvis inte fått. Och man märker helt plötsligt vad grymt beroende man är av sina tummar. Däremot har jag blivit en fena på att sätta upp håret med vänster hand, knyta skorna på ett ytterst märkligt sätt samt jobba med helt fel muskler, vilket innebär smärtor i hela kroppen...Men vad gör man inte för att hålla sig på topp...? Cest la vie och den som lever får se om USÖ behagar giva mig en operationstid i rimlig tid. Rimlig tid innan Jul. Och blir det för nära Jul, ja då får det vänta! Jag med mina traditioner, bakning, matlagning, godistillverkning osv osv. Hur skulle jag kunna leasa ut det ens till de närmaste om jag har handen gipsad? Inte en chans!
Ja då var det slutgnällt för den här gången. Tack för mig och på åter hörande!
Ta hand om varandra därute i oktobermörkret!
