Helgen som gick
Helgen som gick blev lite tokig. Förändringen blåste mig ända till Helsingborg tur och retur (samma dag) en körning på 97 mil...Någonting man bara gör i sin vildaste fantasi, men ibland måste man vare sig man vill eller inte. Det var på lördagen, vilket innebar att man kände sig mycket märklig på kvällen och även under söndagmorgonen.
Jag beslöt mig för att ta en lång och härlig cykeltur (vilken överraskning) och konstaterade att kunna cykla i september i shorts, linne och badskor är ytterst ovanligt. Cykelkorgen packades med Risifrutti, vatten i mängd och frukt och jag styrde kosan mot välsignade Väringen, för att ta mig halvvägs runt sjön och göra avstickare till mina smultronställen.
Att cykla med den varma vinden som omsveper dig är en lisa för själen, så underbart och skönt. Nu har högsommarens dofter bytts ut mot doft av skog och mark, mylla, mossa, svamp och en bitande känsla av att hösten står och lurpassar bakom nästa träd.
Vid Kägleholm stannade jag för en rejäl stund vid den fantastiska slottsruinen. Bilden ovan visar en liten del, där pelare ligger kvar och fantasin eggar. Hur vackert måste inte detta Barockslott ha varit i sin fulla prakt som ägdes
av bland annat Gustav Vasa, Ebba Brahe och Magnus Gabriel de la Gardie varit? Gamla koppartryck visar ett praktfullt slott med många flyglar. Tyvärr gick det samma öde till mötes som många slott, det brann ner 1766.
Tankarna flyger till Riddarnas Bro! Denna mytomspunna, sägenfyllda och spökande del av Kägleholm. Mellan Ödeby och själva Kägleholmen går en smal liten å och en ganska ny bro binder samman dem. MEN går man ner bland lövverk och grenar, snubblandes i vattenbrynet så hittar man det överväxta gamla brospannet och i vattnet ser man pelarna av den gamla bron (synns på bilden). Utsikten mot sjön är bedövande vacker och jag minns vad sägnen berätar om bron. Alltid i skymningen om det är alldeles tyst, ska man sitta vid under den "nya bron". Då hör man hur Riddarna till Kägleholm kommer ridandes i full mundering...Man hör hovar som klampar på bron och skrammel av riddarnas rustningar innan de drar bort mot slottet...
En moster i släkten hörde sägnen som ung och bestämde sig för att det där ska jag minsann kolla upp! Hon begav sig till Riddarnas Bro för att bli övertygad om att det bara var en sägen och ingenting annat. Moster satt sig vid brospannet med en väninna och rätt som det var hördes hästhovar och skrammel...Moster är en mycket krass person men det kunde hon inte förklara och blev både skräckslagen och förtjust på samma gång. Någon gång ska jag själv kravla ner till det gamla brospannet och lyssna efter Riddarna...Det kittlar fantasin och jag älskar det!
Cykelturen blev 4.7 mil vilket inte var så illa. Inte med tanke på att min ordinarie cykel hade punktering, jag fick ta reservcykeln. Den är i och för sig ok, men jag sitter lite lattjo på den. Och inte blev det bättre av att när jag var så långt hemifrån jag kunde (innan jag styrde färden tillbaka) sade det FLUMP och så hade sadeln åkt ner ungefär 1 dm...Det gjorde att det kändes som jag cyklade på en barncykel, samt att skruven som satt i sadeln försvann så den svängde fram och tillbaka...Undertecknad såg ut som jag utförde en cha-cha eller möjligtvis Hula-Hula sittandes på en "barncykel"...Det gjorde att rygg, nacke och ben idag icke är vad de borde vara. Jag får nog vänta med cyklingen några dagar, till en viss morfar fixat punkteringen!
Dessa Indiansommardagar som passerar trycker jag till hjärtat och bevarar till kallare väderlek. Hela sommaren bevarar jag i själ och hjärta.
Än njuter vi av varma vindar och gassande sol, daggvått gräs om morgnarna och azurblå himmel.
Men kör 97 mil igen på en och samma dag, det gör jag inte!
Jag beslöt mig för att ta en lång och härlig cykeltur (vilken överraskning) och konstaterade att kunna cykla i september i shorts, linne och badskor är ytterst ovanligt. Cykelkorgen packades med Risifrutti, vatten i mängd och frukt och jag styrde kosan mot välsignade Väringen, för att ta mig halvvägs runt sjön och göra avstickare till mina smultronställen.
Att cykla med den varma vinden som omsveper dig är en lisa för själen, så underbart och skönt. Nu har högsommarens dofter bytts ut mot doft av skog och mark, mylla, mossa, svamp och en bitande känsla av att hösten står och lurpassar bakom nästa träd.
Vid Kägleholm stannade jag för en rejäl stund vid den fantastiska slottsruinen. Bilden ovan visar en liten del, där pelare ligger kvar och fantasin eggar. Hur vackert måste inte detta Barockslott ha varit i sin fulla prakt som ägdes
Tankarna flyger till Riddarnas Bro! Denna mytomspunna, sägenfyllda och spökande del av Kägleholm. Mellan Ödeby och själva Kägleholmen går en smal liten å och en ganska ny bro binder samman dem. MEN går man ner bland lövverk och grenar, snubblandes i vattenbrynet så hittar man det överväxta gamla brospannet och i vattnet ser man pelarna av den gamla bron (synns på bilden). Utsikten mot sjön är bedövande vacker och jag minns vad sägnen berätar om bron. Alltid i skymningen om det är alldeles tyst, ska man sitta vid under den "nya bron". Då hör man hur Riddarna till Kägleholm kommer ridandes i full mundering...Man hör hovar som klampar på bron och skrammel av riddarnas rustningar innan de drar bort mot slottet...
En moster i släkten hörde sägnen som ung och bestämde sig för att det där ska jag minsann kolla upp! Hon begav sig till Riddarnas Bro för att bli övertygad om att det bara var en sägen och ingenting annat. Moster satt sig vid brospannet med en väninna och rätt som det var hördes hästhovar och skrammel...Moster är en mycket krass person men det kunde hon inte förklara och blev både skräckslagen och förtjust på samma gång. Någon gång ska jag själv kravla ner till det gamla brospannet och lyssna efter Riddarna...Det kittlar fantasin och jag älskar det!
Cykelturen blev 4.7 mil vilket inte var så illa. Inte med tanke på att min ordinarie cykel hade punktering, jag fick ta reservcykeln. Den är i och för sig ok, men jag sitter lite lattjo på den. Och inte blev det bättre av att när jag var så långt hemifrån jag kunde (innan jag styrde färden tillbaka) sade det FLUMP och så hade sadeln åkt ner ungefär 1 dm...Det gjorde att det kändes som jag cyklade på en barncykel, samt att skruven som satt i sadeln försvann så den svängde fram och tillbaka...Undertecknad såg ut som jag utförde en cha-cha eller möjligtvis Hula-Hula sittandes på en "barncykel"...Det gjorde att rygg, nacke och ben idag icke är vad de borde vara. Jag får nog vänta med cyklingen några dagar, till en viss morfar fixat punkteringen!
Dessa Indiansommardagar som passerar trycker jag till hjärtat och bevarar till kallare väderlek. Hela sommaren bevarar jag i själ och hjärta.
Än njuter vi av varma vindar och gassande sol, daggvått gräs om morgnarna och azurblå himmel.
Men kör 97 mil igen på en och samma dag, det gör jag inte!
