...och stod i skogen och grät så övergivet...
Meeeen det stora oväder som låg på sidan om, fnös jag bara åt. Kommen uppå den branta Käglanvägen, ringde mor och frågade om jag inte skulle vända om, då vädret i byn blivit hastigt hotfullt. Inte, svarade jag glatt! Jag har vädret till höger om mig, på andra sidan sjön och jag cyklar mot det fina vädret...!
Är det någon som vet hur hastigt ett åskoväder kan komma farandes? Jag borde veta det eftersom jag varit med om det tidigare, men man kan ju inte påstå att jag blivit vis och klok med åren, tvärtom...Naiv och godtrogen, passar bättre! Jag cyklade glatt vidare och från ingenstanns kom Tor farandes, det blixtrade och small med en gång, helt utan förvarning! Ovädret var precis bakom mig! Jag skrek HJÄLP högt och vinglade in på första bästa skogsväg. Och så öppnade sig himlen fullständigt...Det blixtrade och small och det var som att hälla hinkar efter hinkar med vatten över mig. DÅ kom tårarna! Hu så otäckt att stå mitt ute i en dunge med Tor dundrandes precis ovanför! Ack, så liten man är inför naturens enorma krafter.
Oroliga lymlar ringde och kom farandes direkt och hämtade mig. Trots att det bara tog 15 minuter från de att de ringt, kändes det som jag stod där i flera timmar, rädd och eländig! Det konstaterades snabbt att någon cykel fick inte rum i vår lilla bil, utan den fick ledas in i skogen, låsas fast runt ett mindre träd med löfte om att snart bli hämtad!
Jag kommer inte och ge mig ut något mera om vädret är det minsta hotfullt! Hu, så rädd jag blev! Nej, det ska vara toppväder, molnigt går också bra naturligtvis men inte med Åskguden i horisonten som kan komma farandes när och hur han vill!
Cykeln? Den åkte jag och en viss morfar och hämtade med rejäl Volvo och cykelhållare några timmar senare!
