thorslynn.blogg.se

Jag är inte speciellt äventyrlig av mig. Inte i den mening att jag älskar att klättra upp i berg och dylikt. Men ibland överträffar verkligheten dikten.

I våras när Dotra och jag var ute på en av våra senvanliga "irrfärder/biläventyr" i länet, åkte v i uppåt Kilsbergen. Detta Kilsbergen för mig har bara varit ett skogsöverklätt bergsmassiv med en radiomast på toppen. Jag har nog inte funderat så mycket vad som kunde gömma sig i skogarna.

Rätt som det var stod det en skylt: Trolldalen 4! Oj vad spännande det lät, så vi beslöt oss för att ta en tur under sommaren. Nu har ju andra äventyr kommit emellan, men igår var det dags!

Vi styrde kosan mot Kilsbergen och min lilla bil stånkade och pustade i de minst sagt branta backarna uppför. Rätt som det var, dök en parkeringsplats upp till höger med pilar åt olika håll, med rösade leder åt Vargkitteln samt Trollgrytan, bara namnen ingav stor förtjusning. Vi borde ändå ha tänkt på att skyltarna var väldigt slitna, samt att det såg ut som någon försökt slipa bort namnen...Men eftersom vi ( i alla fall jag) handlar först och tänker sen, hojtade: Då går vi! Och det gjorde vi...Gick och gick är kanske för mycket sagt,travade, snubblade, klättrade över nedfallna träd, ibland fick vi krypa under och jag konstaterade med halva skogsfloran i håret, att här har då ingen gått på många år, mycket märkligt!

Det fanns blåbär i mängd och hallon som var så goda. Vi hoppade över stenrösen och klättrade och kröp, för att komma fram till det "magnifika vattenfallet Vargkitteln". Nu var ju inte vattenfallet sånt vattenfall jag hade framkallat i huvudet och snarare en liten å, som ändå störtade sig ganska djupt ner i ravinen. Men oerhört vackert, när man insett att större än så här är det inte!

Precis ovanför fallet fanns en liten klippavsats som jag siktade in mig på. Där kunde det bli fina bilder, med ravinen, storskogen och det ystra lilla vattenfallet. Sagt och gjort, jag klev upp på klippan och skulle just höja kameran, när Dotra sa: Mamma? Jag vände mig om och såg henne peka på några märkliga saker som surrade ilsket i solskenet. Först såg jag inte vad det var, sen slog det mig med full kraft och hemsk fasa JORDGETINGAR (till saken hör att jag är allergisk mot getingstick..) Klantiga Marie hade naturligtvis klivit rätt i boet! Under bråkdelen av en sekund flammade skräcken upp med hiskelig fart och jag sprang som skjuten ur en kanon iväg över stock och sten! Sprang förresten, jag måste ha flygit, jag har inget minne av några steg! Dessvärre han två illasinnade flygfän sticka mig, en på vaden och en i låret! Jag flydde för glatta livet in i skogen utan att vare sig trilla på stock, sten, landa i vattenfallet eller stupa ner i ravinen! Änglavakt? Ja, eller Skogsrået som vaktade!

Och det märkliga var att jag inte kände av betten annat än just riktiga bett! Kanske berodde det på att de inte fick ordentligt grepp med gadden genom mina jeans, samt att jag likt en kvinnlig Usain Bolt störtade genom skogen.

Trots getingfadäsen beslöt vi oss för att fortsätta, jag kände mig mest rädd och darrig, ingen allergisk reaktion verkade dyka upp. Vi gick och gick, snubblade vidare och så då kom vi fram till nya och fina skyltar och en annan grusväg...Då hade vi alltså gått den gamla övergivna vägen och vi har kunnat spara oss massor av besvär! Men samtidigt ( i alla fall efteråt) så var det fantastiskt att klättra i ravinen åt "fel håll"!

Naturligtvis så öppnade sig himlen lite då och då, så det såg ut som vi simmat större delen av vår vandring. Men vi hittade Trollgrytan som är en fantastisk grotta! Färden rekommenderas varmt om man tar rätt väg. Och som grädde på moset, upptäckte naturligtvis Tor mig och vi fick en rejäl åskknall precis ovanför våra huvuden...Då fick det vara nog med äventyr! Vi beslutade oss för att gå tillbaka till bilen och åka hem. Om man hittade den, ja...

Våra irrfärder resulterade i ett totalt hjärnsläpp från min sida vad gäller väderstreck. Jag som brukar vara så stolt över att "jag hittar minsann"! Tur man har en doter som har alla hjärnceller på plats. Vi fick visserligen traska en bra bit, men det var åt rätt håll och mitt jubel visste inga gränser när jag upptäckte bilen till slut! Fast jag tjatade hela tiden att vi går åt fel håll ända tills jag insåg att jag var totalt överbevisad.

Idag är getingssticken väldigt ömma och varma, men ingen allergi! Märkligt, jag som brukar bli så dålig!

I övrigt så värker kroppen som jag deltagit i en brottningsmatch/slagsmål! Min lekamen är inte van vid den sortens övningar över stock och sten, under träd och rötter! Tacka vet jag cykling!