Öland
Så är jag då på min älskade ö. Ljuva, underbara Öland. Jag har rest mycket runt jorden, men älsklingsplatsen är och förblir denna långsmala ö i Östersjön.
Mina föräldrar släppte lös mig här vid två års ålder och då hände något magiskt. Jag fick Öland i blodet och kan inte vara utan min ö.
I år har ön inte visat sig från sin vackraste sida än. Det har blåst och regnat, med vackra solnedgångar dock.
Men jag har cyklat vid Dödevi Sjöängar, cyklat efter havet. Vilket dock inte visade sig vara helt enkelt. Jag hade en vacker, glamorös och överromantiserad bild i huvudet hur jag cyklade efter havet, vinden som lojt rufsar om mitt hår, stilla Solglitter och ljumma vindar...Sjöängar är sandmark som vegetationen fått grepp om, dock mycket tunt så sanden lyser igenom på väldigt många ställen. Cykeln vinglade hit och dit, jag höll på att stå på näsan flera gånger. Det blåste våldsamt, håret fladdrade inte lojt utan det såg ut som i en bättre skräckfilm. Inget Solglitter för det blev mulet, sjöfåglar skränade hotfullt när jag närmade mig ett rev och jag fick skräckfilmen Fåglarna i skallen, så jag vinglade raskt tillbaka....
Men havet kluckade lojt och vinden var salt och ljuvlig. Långt ute till havs i stora farleden, gick ett stort skepp söderut.
Jag cyklade så gott jag kunde och jag älskar mina Sjöängar. Ska göra ett nytt försök senare vid andra ställen.
Jag har ätit fisk från Böda Hamn, delikata korvar från Rosas Handel och mormors Osso Bucco som var sagolik.
Men nu önskar jag solen åter! Jag vill bada i salta vågor. Det går alldeles utmärkt att bada när det regnar men det är fasen så mycket trevligare att bada när solen vräker ner!
Nu morgonlatte på verandan bland stockrosor och andra ljuvligt doftande rosor! Jag är ju på Öland där själen jublar och livet känns bra.
Mina föräldrar släppte lös mig här vid två års ålder och då hände något magiskt. Jag fick Öland i blodet och kan inte vara utan min ö.
I år har ön inte visat sig från sin vackraste sida än. Det har blåst och regnat, med vackra solnedgångar dock.
Men jag har cyklat vid Dödevi Sjöängar, cyklat efter havet. Vilket dock inte visade sig vara helt enkelt. Jag hade en vacker, glamorös och överromantiserad bild i huvudet hur jag cyklade efter havet, vinden som lojt rufsar om mitt hår, stilla Solglitter och ljumma vindar...Sjöängar är sandmark som vegetationen fått grepp om, dock mycket tunt så sanden lyser igenom på väldigt många ställen. Cykeln vinglade hit och dit, jag höll på att stå på näsan flera gånger. Det blåste våldsamt, håret fladdrade inte lojt utan det såg ut som i en bättre skräckfilm. Inget Solglitter för det blev mulet, sjöfåglar skränade hotfullt när jag närmade mig ett rev och jag fick skräckfilmen Fåglarna i skallen, så jag vinglade raskt tillbaka....
Men havet kluckade lojt och vinden var salt och ljuvlig. Långt ute till havs i stora farleden, gick ett stort skepp söderut.
Jag cyklade så gott jag kunde och jag älskar mina Sjöängar. Ska göra ett nytt försök senare vid andra ställen.
Jag har ätit fisk från Böda Hamn, delikata korvar från Rosas Handel och mormors Osso Bucco som var sagolik.
Men nu önskar jag solen åter! Jag vill bada i salta vågor. Det går alldeles utmärkt att bada när det regnar men det är fasen så mycket trevligare att bada när solen vräker ner!
Nu morgonlatte på verandan bland stockrosor och andra ljuvligt doftande rosor! Jag är ju på Öland där själen jublar och livet känns bra.
