Cyklingen, min livsstil
Att jag understundom cyklar en och annan meter har väl knappast undgått någon :)
Jag har alltid älskat att cykla, ända sen jag som liten tulta fick min första tvåhjuling vid 6 års ålder. Och i brist på bil, har cykeln blivit huvudfortskaffningsmedlet i alla fall inom vissa gränser.
Jag började cykla på "allvar" förra sommaren. Då tänjde jag gränser, tyckte jag när jag cyklade över 4 mil :)
Eftersom jag vill hålla mig i form, behövde jag någonting som var både roligt samt gav träning för kropp och själ. Promenera gör jag bara i nödfall, man kommer ingenstans, löpning avskyr jag och då föll lotten på just cykling!
Började med Ödebytrampet som är ett lokalt mycket trevligt cykellop och efter det var det kört! Sen lockade goda vännen Susanne Därför belönade jag mig med den ultimata utmaningen Tjejvättern (i alla fall ultimata än så länge)! En sträcka på 10 mil, i ett sommarfagert Sverige!
Sagt och gjort, jag anmälde mig och betalade hiskeliga 650 kronor i startavgift (liiiite saftigt med tanke på att varken målfoto eller diplom ingick i det priset).
Hur det gick?! Över förväntan! Visst var det jobbigt, men ack så roligt! Vädergudarna var verkligen med oss den dagen. Och alla som stod efter vägen och klappade händerna och hejade, var en upplevelse! Novis som jag är, vinkade jag tillbaka och log glatt (kände mig lite kunglig där).
Sen var de Vrålaporna, elitcyklisterna som högt uttryckte förrakt för oss vanliga cyklister genom att höggljutt påpeka att det var tråkigt att det var så mycket amatörer i vägen...Samt vrålade: HÖGER! HÖGER! för att vi skulle hålla så långt åt höger som möjligt. Det gjorde vi och har vi hållit åt HÖGER ännu mer, har vi cyklat i diket. Mycket divigt och inte ett dugg sportsligt! Nej, för mig är Tjevättern tjusningen med att cykla, titta på vackra vyer samt de fantastiska damer som närmade sig 80 och var inne på sin 27 Tjejvättern!! De fina damerna med rejäla sandaler, sadelskydd, shorts och ordentlig knäppkofta, samt hjälmen kokett placerad på de stålgrå lockarna Känslan av att åka målrakan och alla jublade var fantastisk! Och i slutänden stod det barn och hängde medaljer om våra halsar! DÅ grät jag! För jag var så lycklig, jag klarade det och för att det blev en fantastisk upplevelse!
Nu går jag ut och cyklar en sväng!
Jag har alltid älskat att cykla, ända sen jag som liten tulta fick min första tvåhjuling vid 6 års ålder. Och i brist på bil, har cykeln blivit huvudfortskaffningsmedlet i alla fall inom vissa gränser.
Jag började cykla på "allvar" förra sommaren. Då tänjde jag gränser, tyckte jag när jag cyklade över 4 mil :)
Eftersom jag vill hålla mig i form, behövde jag någonting som var både roligt samt gav träning för kropp och själ. Promenera gör jag bara i nödfall, man kommer ingenstans, löpning avskyr jag och då föll lotten på just cykling!
Började med Ödebytrampet som är ett lokalt mycket trevligt cykellop och efter det var det kört! Sen lockade goda vännen Susanne Därför belönade jag mig med den ultimata utmaningen Tjejvättern (i alla fall ultimata än så länge)! En sträcka på 10 mil, i ett sommarfagert Sverige!
Sagt och gjort, jag anmälde mig och betalade hiskeliga 650 kronor i startavgift (liiiite saftigt med tanke på att varken målfoto eller diplom ingick i det priset).
Hur det gick?! Över förväntan! Visst var det jobbigt, men ack så roligt! Vädergudarna var verkligen med oss den dagen. Och alla som stod efter vägen och klappade händerna och hejade, var en upplevelse! Novis som jag är, vinkade jag tillbaka och log glatt (kände mig lite kunglig där).
Sen var de Vrålaporna, elitcyklisterna som högt uttryckte förrakt för oss vanliga cyklister genom att höggljutt påpeka att det var tråkigt att det var så mycket amatörer i vägen...Samt vrålade: HÖGER! HÖGER! för att vi skulle hålla så långt åt höger som möjligt. Det gjorde vi och har vi hållit åt HÖGER ännu mer, har vi cyklat i diket. Mycket divigt och inte ett dugg sportsligt! Nej, för mig är Tjevättern tjusningen med att cykla, titta på vackra vyer samt de fantastiska damer som närmade sig 80 och var inne på sin 27 Tjejvättern!! De fina damerna med rejäla sandaler, sadelskydd, shorts och ordentlig knäppkofta, samt hjälmen kokett placerad på de stålgrå lockarna Känslan av att åka målrakan och alla jublade var fantastisk! Och i slutänden stod det barn och hängde medaljer om våra halsar! DÅ grät jag! För jag var så lycklig, jag klarade det och för att det blev en fantastisk upplevelse!
Nu går jag ut och cyklar en sväng!
